Aftonbladet – 17 juli 1869, sida 3

för mig har deras framställning icke varit så lärorik som jag önskat. Beträffande nu denna vår kreditlagstiftning har i allmänhet icke mycket dervid blifvit åtgjordt, emedan man väntat på ett förslag, som vore att motse från regeringen, och hvilket torde vid nästinstundande Riksdag förekomma till behandling. Vidkommande åter banklagstiftningen har det mött en särdeles stor svårighet att få denna fråga på ett tillfredsställande sätt löst, alldenstund på denna väg intet kunnat göras utan att på samma gång taga i betraktande såväl statens som den enskildes verksamhet i detta afseende. Nu står emellertid riksbanken endast och allenast under Riksdagens styrelse, och Riksdagen kan icke ens ingå till regeringen med förslag i afseende å riksbankens förvaltning; regeringen åter bestämmer helt och hållet öfver de enskilda bankerna. Det torde vid sådant förhållande icke vara lätt att på detta lagstiftningens område åstadkomma ett fullt tillfredsställande resultat, ty jag kan icke acceptera deras åsigt, som endast vilja ställa riksbanken och de enskilda bankerna i skarp opposition mot hvarandra, så att den enas lif blir den andras död, så att de, med ett ord, stå som fiendtliga makter mot hvarandra, i samhället. Skall nemligen någon förändring i detta afseende göras med utsigt att leda till helsosamma frukter, så måste man antingen bestämma sig för att hafva en riksbank såsom statsanstalt för hela riket eller, om man vill hafva flera sådana, böra de så ordnas, att de stå i samband med hvarandra och förenade verka till ett gemensamt mål, men icke så, att de motverka hvarandra, till följd af de respektive parternas olika intressen. Jag tror, att redan nu riksbanken och de enskilda bankerna i många fall öfvertagit hvarandras roller, i det att riksbanken i flera hänseenden utsträckt sin verksamhet på de enskilda bankernas område och tvärtom. Så till exempel i afseende å de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, har jag alltid varit af deras mening, som vilja skilja denna rätt från de enskilda bankerna och detta dels af politiska dels af finansiella skäl. De politiska skälen äro: att man på åtskilliga ställen och äfven inom vårt fädernesland har erfarenhet deraf, att dylika institutioner, som till en betydiig del dominera krediten och bättre än någon känna den ekonomiska ställningen såväl i allmänhet som hos enskilde, kunna utöfva ett ganska stort och farligt inflytande i politiskt afseende, såsom vid val och andra liknande tillfällen; och hos oss ökas detta välde dessutom derigenom, att, då dessa banker till följd af den: kontrollerade sedelutgifningen erhålla karakteren af offentlig institution, så ligger häruti något tilldragande för kronans embetsmän, hvilka jag finner alltför mycket representeade i privatbankerna. Man erinra sig nu öfrigt det inflytande, som dessa kronans embetsmän vid mångahanda tillfällen kunna utöfva — ett inflytande som dessutom hos oss ingalunda är bekant —, så tror jag för stor politisk våda ligga deruti att låta dessa makter existera förenade. Denna våda synes visserligen icke under. lugna tider men de kunna dessa makter under vissa tidsförhållanden komma att spela en farlig roll, hvilket de deremot icke skulle kunna göra, såframt de enskilda bankerna icke egde denna sedelutgifningsrätt, utan helt enkelt reducerades till bankiranstalter, i hvilket fall de komme att stå på samma ståndpunkt som hvarje annan industriidkare eller köpman. Den finansiella betänkligheten mot denna sedelutgifningsrätt är att då det måste ligga i hvarje dylik banks intresse att försöka så mycket som möjligt befordra cirkulationen af sina sedlar, så blir systemet af sedelutgifvande privatbanker alldeles nödvändigt en orsak dertill att en stor sedelcirkulation skall komma ati ega rum i landet, under det att dels det metalliska myntet åsidosättes, dels äfven vexlar blifva tillbakasatta: Jemför man dock dessa tre cirkulationsmedel, så har, som man vet, det metalliska myntet värde i sig sjelft, vexeln, då den har sitt naturliga upphof, och representerar en verklig affär, bär således äfven ett verkligt värde, under det att sedlar icke äro annat än skuldsedlar, icke representera annat än skuld och lån. Jag anser icke cirkulationen vara tillgodosedd, om icke jemvigt mellan de tre eger rum. Skulle man derföre ordna saken så, att riksbanken väsentligen finge den funktionen att tillhandahalla bytesmedel för rörelsen och tillse att valuta funnes för upprätthållande af bytesmedlets värde, der det utgöres af sedlar, och deremot den egentliga bankirrörelsen öfverlemnas åt den enskilda förotagsamheten, så tror jag, för min del, att det blefve väl sörjdt för rörelsens och industriens behof. (Forts.) RNE KÖREREENOOENSEEEARARERR HT TU BP BB 7 EF Q