Aftonbladet – 16 juli 1869, sida 3

sta utseende, som förföljelse utan motstård vanligen gitver, hade församlat sig omkring en liten grönskande kulle, på hvilken naturliga predikstol stod predikanten, klädd i borgaredrägt, ehwu af svart tyg. Till Beranrs förtviflan höll han just på att för anca gängen uppfordra sina åhörare att med honom instämma i en af Marots psalmer; frig att så snart som möjligt få framföra sitt vigtiga budskap, ryckte gossen en at de honom närmast stående i tröjan, för att väcka hans uppmärköarnshet. Mannen, en främling ned ytterst andäktigt utseende, sade blott: Stör icke andakten, barn. Hör mig,, svarade Beranger, det gäler — —V Tyst, lydde det stränga svaret; men en rormandisk bonde såg sig om i detsamma och Båranger utropade: Sluta med sången! Boldaterna äro öfver sla Psalmen afbröts genast; budskapet gick rån man till man; orden från Leurre hvikades derefter, och så att säga i ett ögonnlick hade den täta folkmassan spridt sig ch försvunnit, smugit sig bort på de många tigarne genom skogen eller längsefter de ssbevuxna stränderna af bäcken som rann enom dalen. Församliogsplatsen var snart lideles öde; predikstolen var blott en mossig räskulle, mera lämplig för elfvornas danser n för en kalvivist-predikan, och i dalen sans snart ingen annan qvar än Beranger å sin lilla häst, Jacques, ridknekten, en roflemmad bonde, predikanten och en lång nager gestalt i den simplaste drägt af mörkt ! e, fom kunde bäras af en adelsman med in hök på handen. Du här, min son!, utbrast han, då B6anger närmade sig; och då gossen i få ord i nderrättade honom om orsaken till sin an-. R