Aftonbladet – 14 juli 1869, sida 3

golfvet, en pall drogs fram till hans dörr, nyckeln omvreds i låset, pallen drogs undan igen, och då han öppnade dörren, stod Eustacie framför honom med fingret på läparne. Chut, Beranger! det är min fader och farbroder och kusin Narcisse, och, oh! så många soldater och väpnade män. De hafva kommit hit för att kalla din fader, baronen till hjelp, för att öfverfalla församlingen vid Bacde-loie. Och, ackt Beranger, är han inte med der? Jag vet inte. Ilan gick ut med sin hök på handen, men jag vet ej hvart han eljest skulle hafva gått. Sade de detta till min moder? Ja, men hon vet aldrig hvar han är. Och, Beranger, Narcisse sade till mig — ack, kanske det bara var för att fetas med mig! — att Diane hade sagt dem allt hvad de behöfde veta, ty de hade just skickat henne hit för att se om vi inte alla vore hugenotter. Det är troligt nog — den lilla ormungen. Släpp mig fram, Eustacie. Jag måste gå och säga detta till min fader. Du kan inte komma ut den vägen; borggården är fall af väpnade män. Hör, pu ropar Narcisse på mig. Ian kommer säkert efter mig. Det var ej ett ögonblick att förlora. Böranger ilade genom en lång korridor, utför en slingrände trappa och ned i köket. I dörren mötte han en gosse vid ungefär hans egen ålder, som han drog med siv, hviskande: Kom och hjelp mig att taga Foliet, Landry! Derpå språng han genom trädgården, ryckte ned ett par äpplen från ett lågt träd, och hoppade öfver muren in i en afstängd betesmark, der en liten, men starkt byggd bretagnisk häst batade bland de små bruna nor