Karl VII:s välde. Sedan denna tid hade en beständig strid mellan båda familjerna fortgått angående besittningen af arfvegoåset Ri-t hvilken strid under Ludvig XI öfDaUMvnr, -dläs process; och under defina rergått till en änn ånga förolämpninnvigenas tid förorsakat 1. Ae svarta var och dueller. Den yngre grenen, a Ribaumonts, hade af Ludvig XI i förlämnvg rhållit godset Nid-de-Merle, tillhörigt en lycklig riddersman från Anjou, som råkat alla i onåd, och de svarta hade alltid stått stor gunst vid hofvet, ända till närvarande id, då Henrik II, antingen af motsägelselust ler af en viss omedveten rättskänsla, eller vt begge delarne, blifvit en varm och uppiktig vän till den nuvarande glade och lyande unge baronen af Ribaumont, öfverhufud för den äldre eller hvita familjegrenen Den omnämnda arftvisten syntes vara på od väg att af sig sjelf dö ut, ty öfve hufmudet för de svarta Ribaumonts, grefven af baumont och Nid-de-Merle, var visserligen t, men barnlös och redan en gammal man, ch hans broder, Chevaliern, var, som ofta ir fallet med yngre bröder i Frankrike, en sammal ungkarl, hvarföre man väntade att ela förmögenheten skulle genom arf öfvergå ill den äldre grenen. Emellertid föll det Jhevaliern in att, till allmän förvåning, på samla dagar ingå äktenskap, hvari föddes hoom en son och en dotter. Men kort derfter blefvo alla beräkningar ändå mera inrecklade, derigenom att grefven i sin ålderlom såg åt sig födas en liten dotter. Nästan ifrån det ögonblick dennas födelse illkännagafs, hade konungen lofvat baronen f Ribaunmont att hon skulle blifva hans då våårige sons brud, och att alla familjens godelar skulle tillförsäkras det unga paret, ivarjemte konungen förband sig att hålla Jhevalierns son skadeslös genom att göra