perlor voro inga andra än de, som Edward III af England vid belägringen af Calais tog från sin hjelm och skänkte ät Messire Eustache de Ribaumont, en riddare från Picardie, bedjande honom säga öfverallt och åt alla, att det var en gåfva af Englands konung till hans tappraste riddare. Den dyrbara klenoden bars väl knappast med, för en sådan, vederbörlig vördnad och aktning. Den för första gången anlagda hofdrägten och det lilla svärdet, hvars lycklige egare han visste sig vara, tycktes vara det som af hela cercmonien mest intresserade den ungdomlige brudgummen, som i dessa båda tycktes finna sin enda ersättning för den tröttsamma och tråkiga ceremoniens längd. Han var en vacker, rosenkindad och Hvithyllt 03se, med strålande blå ögon och g guldgult hår, ovanligt lång och stark för sin ålder, och med en hållnin g, som kunde anstå en fursteson; och då han räckte handen åt sin lilla brud och ledde henne fr: am till högaltaret, för att knäböja der och emottaga vigselringen, sågo de båda ut som ett par fallvuxna menniskor, sedda genom ett förminskningsglas. Den illa bruden var kanske mindre vacker än gossen, men hon hade ett par präktiga, svarta ögon; och en tjuf, liten rosenmun, som emellertid för til ctt uttryck af djupaste barnslig belåtenhet med den granna drägten. Hon var hvad också namnet Marie antydde, helgad at den heliga jungfrun, ochi följd deraf kladd i en drägt af hvitt och blått. En krans af turkoser fasthöll en liten spetsslöja på hennes mörkbruna hår; hennes hvita sidensarsklädnping var broderad med samma blå ädelstenhr på hela framstycket af litvet, och turkoser prydde hvarje söm på den långa kjorteln och släpet, och slingrade sig i lysande