listiska författare kring ett bord; garkerad r, j med glas: in Det dracks punsch: sI Sverge dricker man icke punsch. för at tj dricka. Man smuttar på glaset, liksom d ig j husliga damerna röra sina strumpstickor oci virknålar — liksom amerikanarne tälja på ve sina träpinnar — liksom Ludvig XV:s hof. it j män Uppraäspade guldbrokad — ech likson a lde unpa löjtnåkterda vrida sina mustacher — I blott för att icke sitta med artnarhe i kors ul Samtalet var mycket lifligt och mycke r Snillrikt. Endast en af de närvarande sat -ityst lutad tillbaka på bänken och stirrad Jupp mellan grenarne på den gamla eken. tj Det var jag: so -I Öfverst uppe i eken sag jag äs wtskjutande grenarnc 1y:te sina torra qvistar möt himlen, och längs uppåt stammen såg jag jernrör; som ledde gasen till de här och der anbragtaå gaskupdria: a O, praktiska tidsålder, hvad dä dock vet att använda allt! Af Shakspeares kastanj har du förfärdigat tusende dyrbara litteraturhistöriska snusdosor; och af Bellmans ek har du tillsvidare fått e förträfflig lyktstolpe; Hvad angår det dig om det går detta träd på samma sätt som det gått tusende träd på boulevarder öch promenader? När den utströmmande gasen förgiftat rötterna sloch det sista bladet vissnat I toppen, kan than ju hugga ned eken och med stor fördel janvända dess stam, grenar och qvistar till Fredmanska dosor, Bellmanska pennstift och Anakreontiska tandpetare. Lefve gasen och upplysningen! Till lyktpålen med all romantik! Ungefär såder satt jag och tänkte. et var dorföre lätt förklarligt, att jag trots den Jjusa aftonen och det lysande sällskapet intogs af en mörk stämning. Det gifs ögonblick, då men plötsligt får en förfärande, dunkel känsla af, att det händt, händer eller skall hända något hemskt — det var just ett sådant ögonblick. Nå; hvad nytt? sporde en af sällskapet lecndes då jag kom tillbaka från den andliga frånvaro, söm de mörka aningarne tramkallat, Nytt? upprepade jag mekaniskt. I detsainina kom en vän ut till oss från staden. Han hade sökt mig i min bostad och förde med sig ett nyss från KjöbenhaVii avländt telegram: Det behöfs ibland eh mans hela mod att öppna ett bref utan att darra, och ett telegram kan uppväcka verklig skälfvosot. Jag öppnade det emellertid. Det inn väntade och önskade unde Iser, men efter dessa stod till sist det mystiska ordet! Wattinejerdno: Det är en egen verkan, som det obe iga har med sig, just emedan det g gt, Allt hvad som kan begri nuftet hetre öfver; det obegripliga är deremot herre öfver inbillningskralten och genom denna öfver förnuftet. Deri ligger det magiska Abrakadabras hela hemlighs Hvarför var väl detta obegrip lagdt, om det icke skulle beteckna något öfvernaturligt, som ej engång telegrafisterna borde få kännedom om? Och hvarför hade afsändaren skrifvit detta ord så obegripligt, att ej engång jag förstod det, om icke möjligheten, att det skulle förstås af andra, var förenad med stor fara, Att man tagit hänsyn till telegramtaxan och derföre nyttjat ett; sanmanträngdt uttryckssätt, var ej gerna möjligt, ty ännu kunde det ha tillagts sex; ord, utan att afsändningskostnaden förhöjts. hy —U TE POP KR Afsändaren hade således med berådt mod undvikit att beteckna meningen tydligare. Det var allt hvad förnuftet sade mig, och på detta långt ifrån lugnande sätt var saken öfverlemnad åt fantasien. Den tankfulla min, teleorammet framkallade, gjorde mina vänner oroliga. Det var väl ej någon obehaglig underrättelse?. ade de deltagande. Sen fvala Telegrammet gick från den ene till den andre. Vid ordet Wattinejerdno föll enhvar ij orubbleri, tills nästa man ryckte telegrammet ur hans hand, läste det — och så hela laget om. Alla möjliga språk, platt-tyska, danska, li engelska, ryska, latin och sanskrit, togos till hjelp, dels särskildt, dels i förening, för att apa en mening af detta bokstafssammelsurium; man läste det rätt fram och baklänses, indelade det på de mest olika sätt, insköt, utlemnade och ombytte bokstäfver, hvilka afsigtligt eller oatsigtligt kunde vara förfalskade, men antingen man läste rätt fram: Watt in Eier...duo,, Wattine Jer...duvp, Wat ti nej er...duo — eller baklänges: Ond Reje...nittaw, var det lika ogörligt att tyda runorna väl med den äran. Vi sutto allessmmans liksom kung Belsarar och hans gäster, då den osynliga handen skrifvit sitt Mene tekel på väggen, och ehuru jag långtifrån är så nyfiken som karar i allmänhet, kunna mina ärade läsarinnor ätt förstå, att jag hvarken hade rast eller ro innan jag funnit en Daniel. Jag sökte honom naturligtvis på telegrafstationen, vände mig till den fungerande nstemannen och visade honom det gåtfulla det. Han läste det, skakade på hufvudet iksom vi andra, bad mig sitta ned ett ögonlick, gick in i ett sidorum och kom efter ett par minuters förlopp tillbaka med det besked, att han hade på Kjöbenhavns station örfrågat sig om ordet samt fått det återgifvet såsom: : Wattmeierduo, med tillägg: att Kjöbenhavn förstod icke betydelsenv. Nu var jag såpass klok. I Kjöbenhavn ha i liksom i alla andra välförsedda europeiska städer en mängd Meierar af de mest olika sonfessioner, qvalifikationer och dimensiorer, och liksom man för längesedan i Tyskand insett nödvändigheten af att inlela Meier-stammen i närmare betecknade NN ht ar — RAG N kt rt te 7) MR OO 8 0 r35 mm rt k