Krönika. Nyligen stod i Posttidningen följande tillkännagifvande: cAllmänna svenska kapplöpningssällskapets tillämnade kapplöpning vid Stockholm den 24 dennes kommer ej att ega rum i anseende till otillräckligt antal anmälningar. Stockholm den 1 Juli 1869. Dircktionen.n Detta tyckes bevisa, att cden ädla sporten, sysslolöshetens blomina, har svårt att fatta rot i vårt land, åtminstone norr om det genom sina många bördsmän för sporter bördiga Skåne. Och glädjande är det! Det bevisar att större delen af dem, som genom sin ställning och förmögenhet kunna vara i tillfälle att blifva asportsimen,, finna iran deraf vara oändligt ringa och nyttan ingen. Det bevisar att landets lyckligt lottade män inse, att det finnes tusende andra för fosterlandet långt nyttigare och ärorikare mål, för hvilka man kan offra tid, krafter och penningar. Ja, den som är ung och fri från bekymret att arbeta för uppehället, han bör och kan finna en ädlare uppgift att verka för i lifvet än att på ett raffineradt sätt plåga djur för att genom dem skapa sig en viss gloria 1 den tanklösa hopetis ögön. Nog bör han känna mer tillfredsställelse att vända sin håg till något bättre än att uppmuntra till spel, fåfänga, ytlighet och slöseri. I länder der den hopade förmögenheteas representanter äro talrika och der tördomen hos den såkallade anoblessen stämplar arbetet som en skam för män inom deras klass, utan att opinionen derom har något att säga, der är sporten helt naturlig, ty der måste under sådana omständigheter finnas en massa unga män, som se sig i besittning af rikedom, utan att förstå och känna att pligterna äro större ju större pund man har att förvalta här i lifvet. Dessa unga män kasta sig då öfver sporten, som är ett nöje lämpligt att på samma gång tillfredsställa deras råa smak och den fåfänga att lysa i hopens ögon, som de alla hysa, oaktadt deras städse uttalade förakt för massan, som smickrar dem genom sin nyfikenhet. Men hos oss, der börden och rikedomen icke får vara lättjans, tanklöshetens, egoismens och råhetens diplom, utan att mötas af allmänna opinionens förkastelsedom, hos oss bör icke sporten kunna florera. Medvetandet at fosterlandets anspråk, på dem som ha tid, kraft och medel att offra till dess väl, börjar hos oss bli allt klarare, och denna tanke är vårt hufvudsakliga skydd rot dylika civilisationens snedsprång, som den under de senare åren i vårt land något bearbetade sporten. Den publik, som finner sitt största nöje uti att vara den lefvande blomsterrabatt hvarom alltid talas i redogörelser för kapplöpningar, får väl trösta sig med att i slutet på Juli gifves så många andra tillfällen att 1 stort sällskap få visa sina rosenröda battar och luftiga kostymer, Och den som nöd