tp Hr Meler är on förträfflig tenor och har tefter. hvad tidningarnö säga med sto succds uppträdt på featörn både som de sköne cPrins Paris och den fruktansvärd cRiddar Blåskägg.. Nu lemna hans lagra i Robert Watt icke längre någon nattro. Vå vän Watt, hvilket, såsom Trop säger, cha mange Ressourcer,, har i en hast tpptäckt att han är i besittning af en förtrolland baryton, och den vill han nu låta höra i e .Iduo med hr Meier. Voila tout ! ;) Möt denna skarpsinniga förmodan måst ljag docE, dessvärre, invända, att hr Paris Meier är en helt adåan person än hr Meie questionis, hvilken mig veterligt aldrig upp trädt på seeneny;och att min kära kolleg: Robert Watt visserligen har en ganska nät röst, när ban icke har bröstkatarr, men at alt han det Gaktädt såterkalleligen besluta att icke gifva sig in via Operan Härmed föll den sista uttydningenr Och Y gingo hem, en hvar till sitt, så utmattaar som om vi läst 20 sidor i någon gåtbok. Det vär en förskräcklig natt, som följde på denna öfveransträfigandö afton. Jag kunde blott drömma, icke sofva. Fnappt hade jag tillslutit ögonen, förrän jag såg KRundetorn från ötverst till nederst öfverklistradt med ett kolossalt Ullmanskt Wattikonsertplakat, mellan hvars utlofvade konstpjutningar lästes, i 10 alnars bokstäfver, ordep: Grand Wotti-Meier-Duo. Derefter såg jag Kasinos teatersalong; ridån gick upp och im trädde två imponerande gestalter i Loriniska riddaredrägter. Det var de båda hjeltarne i Lucia di Lammermoor,, representerade af hrr Watt och Meier. De voro fasaväckande att skåda. Hr Meier hade sprättat upp hela ryggen på Andreffis kostym, och ändå var den för snäf. Signor Watti hade dragit Giorris berömda stöfvelskaft ända upp till hakan, färdig att vada i blod till midjan. Förspelet ljöd, det var den verldsberömda utmaningsduetten. Duetten började. Edgardo sjöng på hebreiska och Ashton svarade på atstraliska — det gjorde en oerhörd effekt. Derpå förvandlades scenen till. Pre-au-clere. Under musik ur alHugeroötterna möttes de båda duellanterna med hvar sina sekundanter. Dessa senare protesterade, till förmån för hr Meier, hvars hela personlighet i alltför hög grad egnade g till skottafla, emot att densamma skulle i sin helhet prisgifvas såsom sådan, då motståndaren erbjöd en långt mindre yta för kulorna. Hr Watt gjorde inga motsägelser, utan lät vittnena midt på sin antagonists framsida upprita en proportionerlig mansfigar och gick in på, att de skott, som träffade utom denna figurs gränser, skulle räknas som ogiltiga. Derpå grepo de kämpande pistolerna, lade an — och så vaknade jag. På det sättet gick det hela natten. Nästa middag fick jag från tre olika Stockholmstidningar afskrifter af ett telegram från Kjöbenhavn, hvari det berättades: Dagens Nyheders redaktör, Robert Watt, bar utmanat Dagstelegrafens redaktionssekreterate, Meier, i anledning af en mot honom riktad, förment ärerörig artikel; utmaningen har ej mottagits. . Det mystiska ordet skulle alltså vara: Watt-Meier-duell. Denna lösning af gåtan föreföll mig dock vara den orimligaste af alla.: NN Skulle verkligen redaktören af Dagens Nyheder, för hvilken jag vid början af hans blicistiska bana Löll en så förnuftig föresning, till den grad hafva glömt älls mina rmaningar, att han på fullt auvar kunnat komma i konflikt med — hr Alfred Meier? Omöjligt! Det måste vara hvad svenskarne alla drift. En artikel af hr Alfred Meiers hand kan cke vara ärerörig. Dertill är hr Meier alltör beskedlig. Har det flutit ett förnärnande ord ur hans penna, så är han oskyllig dertill — i så fall måste någon giftblanlare ha kastat det i hans bläckhorn. Och bur skulle det vara möjligt, att en örnuftig journalist, hvilken tror sig förnär— Tr BR WW FP nad af Dagstelegrafen, kan falla på den tanen att utmana — hr Meier? Hvarje samnanställning af ordet utmaning och hr Meiers erson blir ju strax en oemotståndlig löjghet. Det är både synd och skam att telegra-! era sådant till ett land, der en mängd men-. iskor har sett hr Meier. Jag vill hoppas, tt det snart kommer ett beriktigande i danka tidningarne, ty från alla sidor bestormas ag af frågor om huru det förhåller sig med den Watt-Meierska driften. Den förefal-: er till och med svenskarne, hvilka som be-lant äro mästare i det facket, alltför kolosal för att kunna gå för sig i Kjöbenhavn r 1869. KECESGINIE SERENA Krönika. Nyligen stod i Posttidningen följande tillännagifvande: cAllmänna svenska kapplöpipgssällskapets tillämnade kapplöpning vid tockholm den 24 dennes kommer ej att eca