Aftonbladet – 10 juli 1869, sida 2

LITTERATUR TIDNING. lanehåll: Wieselgron, Om svenska riddarhuset och dess ätter. — Cherbuliez, Grefve Kostia. — ,Hemlif,. — Litteraturoch konstnotiser, Om svenska riddarhuset och dess ätter, af 8. Wieselgren, I. De åren 1625—980 introducerade. (Stockholm F. G. Beijers förlag. Pris: I rdr 25 öre. 116 sidor 8:0). Arbetet utgör ett utdrag ur tryckta och mestadels kända källor — Anreps Åttartaflor och Thams Ridderskapet och Adelns riksdagsprotokoller — det skildrar först sjelfva riddarhusets tillkomst och innehåller derefter en summarisk redogörelse för de derstädes introducerade ätterna. Boken skulle emellertid kunnat meddela vänner af den svenska häfdaforskningen mycket af intresse, oaktadt den — som nyss nämndes — ej är stödd på källstudium, om ej. författaren, förledd af ett visak begär efter pikant apparat, vid redogörelsen för de särskilda ätterna upptagit alla små historier, han råkat på i sina källor. Han säger visserligen (sid. 31), då slägten Natt och Dag är på tal: Icke så få af den adliga ättens medlenmar drifva i våra dagar yrken, hvilka länge. ansetts och kanske ännu på vissa håll förmenas vara ovärdiga en adelsman. Man möter bryggare och minuthandlande, der man fordom mötte riddare och riksråd. Nåväl det är ännu ett bevis för den gamla heraklitiska satsen om alltings förändring; äfven arbetet i verlden fördelas icke ständigt på samma sätt. Men lika lågt som det vore att skymfa individen, då han trött af mödor och år drar sig tillbaka från det allmännas mera maktpåliggande, mera ansträngande tjenster, lika ovärdigt vore det att förklena en slägt, som följer samma, af vår natur betingade lag. Den har fyllt sitt värf på ett sätt — må den då utan hån få göra det på ett annat Men vid utförandet tycks författaren icke ihågkomma denna menniskovänliga åsigt. Anmälarens mening är icke att författaren bort förbigå sådana brott, begångna af adelns medlemmar, som upplysa den politiska historien eller karakterisera tidehvarfvet, såsom Skyttarnas och statens sjöröfverier, det senare under Sjöhjelms anförande (sid. 97) eller rättegången mot Vivallius (sid. 34) m. m. Men att nästan hånfullt tala om slägter, som veterligt ej gjort något annat ondt, än att de blifvit fattiga eller kommit i en lägre samhällsställning, tycks vara nog hjertlöst. Författaren har säkerligen sig ej bekant, om i de olika fallen olycka eller sjelfförvällande varit orsak; han tycks ej ha rätt klart för sig, att man i en mindre verkningskrets kan vara hederlig och gagnelig. Här några exempel: Sid. 28 säger författaren: Och Greger Matssons slägt, som under namnet Lillie blef introducerad, utgick år 1763; den hade sjunkit alltmer och mer, och dess sista man gifte sig som sergeant med dottren af en sjötullsvaktmästare ! Häremot kan anmärkas, att af Anreps ättartaflor, som härvid tycks varit författarens källa, ej kan märkas att j kit alltmer och mer,, ty alla ö medlemmar af slägten hade varit officerare, med undantag af tre, af hvilka en var hof