Aftonbladet – 10 juli 1869, sida 2

STOCKHOLM den 10 Juli ) Efter det en längre tid bortat en viss apati gjort sig gällande inom den europeiska politiken börjar Frankrike och dess förhållanden i hög grad taga allmänna uppmärksamheten och intresset i anspråk. De senast möttagna telegrammerna vittna derom, att situationen antagit en mycket allvarlig karakter och ett man i Paris kan vänta tilldragelser at sådan betydenhet, att de måste utöfva ett visst inflytande på stämning och politiska konjunkturer i allmänhet inom vår verldsdel. Maa får nu en märklig bekräftelse på den satsen, att ingenting är så oklokt ar frihetens vänner, som att under våra och ogynnsamma förhållanden proklamera den s. k. abstentionspolitiken, som går ut på att med uppställande af regeln: Allt eller intet: draga sig tillbaka och afvakta händelsevis inträdande lyckligare konjunkturer, Det visar sig här, såsom annorstädes, att man i politiken, lika litet som på andra områden, bör bygga på slumplyckan, men att man genom klok och oförtruten verksamhet, och orubblig ihärdighet kan skapa kougjunktarer. Efter valen 1850 vestod oppositionen inom franska lagstiftande kåren blott af 5 personer. Men dessa ferm personer läto icke nedslå. sig af känslan att utgöra en ringa minoritet; och de voro icke fantaster eller demagoger, som slogo omkring sig med allmänna satser eller toma deklamationer, utan annat syftemål än att det skulle låta något; de hade verkligt intresse i sak och de uppträdde derföre med det mod och den säkerhet, som medvetandet att representera den upplysta allmänna meningen gifver, och tilllika med klokhet och konseqvens. Följden blef, att de vunno terräng och att valen i Paris år 1862 kommo att innebära en storartad och betydelsefull demonstration. Oppositionen kunde då begynna sitt nya parlamentariska fälttåg med 17 röster. Men ännu vigtigare var, att tre års parlamentariska debatter, uppburna af de fem, hade börjat rycka upp medelklassen öfver allt i Frankrike ur den domning, i hvilken den hade försjunkit efter de revolutionära skakningarne och hos den framkalla ett nytt intresse för landets politiska förhållanden. Följden häraf blef, att vid sidan af den egentliga oppositionen, som bestod af män, hvilka såsom republikaner voro principiella motståndare till kejsardömet, bildade sig en fraktion af 40—50 deputerade, hvilka visserligen höllo på kejsardömet och den ioch med detsamma bestående ordningen, men tillika önskade dess utveckling i enlighet med tidens l: fordringar och nationens värdighet. Denna fraktion, det s. k. tierspartiet, som icke var talrikt nog att bilda en majoritet och som,l: då det icke genom en verklig politisk princip . sammanbhölls till ett homogent helt, icke före. tedde mycken moralisk kraft, var dock ett så pass vigtigt faktum, att det framkallade någon oro på högre ort och föranledde några mer eller mindre skenbara eftergifter från le makthafvandes sida. De val, som nu senast egt rum, den val-! strid, som föregått dem och de upplysningar, som kommit i dagen rörande de administrativa auktoriteternas åtgöranden för att genomdrifva de officiella kandidaternas val, ha väsentligt bidragit att förändra, utveckla och klargöra situationen. Märklig är icke blott den republikanska oppositionens ökade styrka, ! utan framförallt den imposanta kraft, hvarmed tiers-partiet nu uppträder. Denna fraktion kan nu räkna bortåt ett hundratal af medlemmar och den fordrar reformer, som afse att åvägabringa oberoende för representationen, garantier för de konstitutionella institutionerna, allvar i handhafvandet af de allmänna intressena, verksamhet i kont i NN Det är när de stilla i lande .. Jtanda börja röra på sig, som ÅA räka s im ov hvilka makten atte bd SEM to förblindade, begynna 7 see sär -.xan ärslagen. Napoleon sjelf ätminster,, är så klok, att han inser, att Häns Mk i sjelfva verket icke blifvit grundad på , den stora väpnade styrkan, utan på fruktan Åför det röda spöket, och att den oklokaste delen af yttersta venstern, socialisterna, isjelfva verket gjort och ännu skulle kunna göra honom stora tjenster. Det visar sig nu, att om ,Jockså den högre bourgeoisien och de stora I jordegarne ännu icke öfvervunvit den-förskräckelse, som Junid2garne 1848 alstrat, så har dock största delen af medelklassen nu linselt att det icke är skäl att längre låta I skrämma sig af spöken och börjat närma sig i till de arbetande klasserna, i stället för att stöta dem tillbaka. Kejsaren, som ännu för kort tid sedan icke torde ha fattat situationens betydelse, såsom hans bref till Schneider och hans tali Chålons och Beauvais synas antyda, tyckes emellertid nu genom den bebådade interpellationen ha fått ögonen öppna och funnit, att någonting måste göras. Det är emellertid fara värdt, att man genom bildande af en ny minister, som skulle spela samma roll som miniIsteren Martignac år 1828, vill besvärja stormen medelst spegelfäkterier. Det är lättare att sätta sig i spetsen för tidens ideer än att göra motstånd eller låta släpa sig med. TJanunnnean aftacka i mAaracsa mad enälltz Pre AA