Aftonbladet – 8 juli 1869, sida 3

us längtan efter dig, Alfred, som ingaf mig len tanken att trösta mig med ati skrifva till dig och anförtrs mitt bref åt hafvet. Det unde ju hända att flaskan kunde flyta så länge tills den blef u ptagen af någon och slutligen komma till dig. Jag vet icke om ag var rätt vid mina sinnen eller ej när jag sjorde det; men jag vet att jag kände mig ;röstad och lugnad när jag tömt en af de våda pulverflaskörrna i sc atullet, lagt brefvet och promemorian deri, väl korkat och ifverbundit den med vaxduk samt stoppat ultsammans i bröstfickan på min rock, färungt att kastas i hafvet, när jag kände min sista stund komma. Jag var befriad från hemligheten, tänkte jag i mitt sinne och hade på Guds makt testamenterat den åt dig, Alfred. Dagen led och solen sjönk, strålande och klar, i det alldeles lugna hafvet. Innan det blef mörkt styrkte jag mig med en rikligare måltid än vanligt, ty hvartill tjenade det utt spara. på torrfödan när jag inte hade vatten för mer än en dag? Då stjernorna vörjade lysa -och månan gick upp, samlade ag ved och tände elden, som vanligt. Jag n0j pades ingenting deraf numera; men den var mig som ett sällskap; det lugnade mig itet att se på den, ochdess sprakande bröt len tryckande tystnaden. Jag vet inte huru let kom sig, men den hemska tystnaden lenna afton hade något fasansfullt, och jag san nästan säga att den skrämde mig. Månan stod nu högt på himmelen och hen1es klara, hvita ljus öfvergöt sanden framör mig, klipporna som sköto ut i sjön, och let lugna hafvet der bakom, med den millaste silfverglans, Jag tänkte på Margaret ch undrade om månan lyste på den lilla riken vid Steepways och om kon också, såg ipp till den ljusa himmelen, Då såg jag p