Aftonbladet – 8 juli 1869, sida 3

den hvita sanden skuggan af en menniska. Han smög således åter omkring mig! I nästa ögonblick såg jag honom tydligt. Hans blå glasögon och kala hjessa blänkte i månskenet. Han böjde sig ned och tog upp en stor, lös sten, och med den upplyftad, öfver hufvudet smög han sig på tåspetsarne fram till elden. Jag reste mig hastigt och stod med pistolen i hand, just der eldskenet föll klarast. Han släppte stenen och ryggade tillbakå. Då han dragit sig undan några steg, stannade han och skränade: Skeppet kommer, skeppet kommer! Skeppet skall aldrig hemta er! Tanken på att ett skepp skulle komma och att han skulle döda mig innan det kom, tycktes aldrig hafva lemnat honom: När han vände om tillbaka samma väg han kommit, skrek han allt jemt samma ord. Jag hörde honom ännu en fjerdedels timma; sedan blef det tyst och jag började åter tänka på hemmet: Dessa tankar höllo mig vaken tills månan var nära sin nedgång. Jag hade inte på en god stund lagt något bränsle på elden. Det var mörkt nu och tystare än någonsin Ja steg upp och gick ut för att lägga ved på elden, men bemärkte i detsamma att den nedgående månans sista strålar bytte om färg och speglade sig röda i sjön på ömse sidor om ön. Åtminstone såg det så ut. Mörka skuggor, som af flyende moln jagade fram öfver det röda skenet. Luften började kännas het — öfver mig och bakom mig kom närmare och närmare ett ljud, som af dånande vatten och brusande storm — begge på en gång och begge långt bort. Jag sprang ut på den sandiga stranden och såg tillbaka. Ön stod i eld och låga! Det brann på motsatta sidan af den der jag stod — ett eldbaf tvärs öfver hela ön, vars vågor hastigt rullade fram emot mig