I allmänna åldagaret Ansvar å dessa för uteblif it ) vande. it Hr Winter, som ansåg ännu fiera vittnens hö.. I tande onödigt, ville veta i hvad afseende de ute8 blifre vittneria skulle höras, emedan det vore möjligt bän sjelf kunde om detsamma upplysa. n) Vittnesförhötet vidtog nu: ll), Johan Johansson i Ufås stod på gatan emellan np Svedsgård och Per Lars gård då hr Winter kom spribgatide och tillropade de på gården varande, ungefär 20 persörer, som utan oljud samtalade och syssläde thed sina värvt, slaga er undan., hvarpå n hr Winter gick åt en jemte, som svarade: Jag kan väl ej gå iffån det jag har. Hr Winter bee falde då: Kolfstöt den fan; det finns era lif änhur, hvarefter jemten fick två sådana stötar, c att hat föll blödende omkull. Vittnet vidhöll detta på upprepade frågor af domhafvanden. Perpå -l gick hr Winter till Eric Olsson i Sörvåga, satte alen pistol fed spänd hane bakoti ryggen tätt inI till rocken på dente, samt tryckte af pistolen, som a ) dock klickade. Hr Wintet? tilldelade då Erit OlsJeon ett slag i hufvudet med revolvern, så det small, htarvid denne vacklade, men gick framåt, el efterföljd af lir Winter, Vittnet såg ännu Cä perslson derstädes bli slagen; dock såg han icke sjelfn va slaget, utan endast att manriefi låg på marken och visste således ej af hvem denne blifvit slagen. Hr Winter jemte soldaterna gingo derefter in i byggningen. . tlf öonrik Persson i Nybo. Vitttiot var på Per Yr Larsgårdeti, åå hr Winter jemte två soldater inkommo på gården, lvarest ungefär 20 personer, tsom handlade och samtaladg, befunno sig i små il grupper: Hr Winter sade då: Skitigra er och gå ; i konungens nammn, hvarefter en soldat genast tilldelade Per Jönsson i Myskje och Henrik Hen riksson i Mattmor hvardera nästan samtidigt en kolfstöt, så att de begge starkt blödande föllo omI kull. En soldat stötte derefter med kolfveti Per Andersson i Myra, hvilken deraf föll, och erhöll sedermera, liggande på markeii, fera kolfstötar. Hr Winter stod tätt intill, men gjorde derpå en I rund kring gården; då han påträffade Eric Ölsson i Sördåga, hvilken, något drycken, aflägsnade sig I dervid han erhöll ett slag i hufvudet med revolI vern. Eric Olsson gick då utåt gatati, der han, I kommen midtför grinden till Svedsgård, fick en T knuff i ryggen af hr Winter, som derpå med solI daterne, hvilka följt tätt efter, ingingo på Svedsgård, hvarifrån de efter en stund återkotumo till Per Lars, då ht Winter yttrade: Det är väl usligt, jag skall måsta köra hän sjelfva Skärstradsboarne. Hr Winter, tillfrågad, bestred såväl att hafva begagnat det af Johan Johansson omvittnade uttrycket, sotti att han sökt skjuta på Eric Olsson, men medgaf att hati möjligen gifvit denne ett slag, Nämdeman Eric Olsson i Norrvåga hade redan rest. herti då oroligheterna började och hade ej annat att omtala än att då Olof Persson från samma by hemkommit, han beklagat sig öfver att af hr Winter blifvit skjuten i benet. Vid undersökning befanns ett eller två hagel af en gråärts :storlek bafva enomträngt byxorna och stannat i stöfvelskaftet som var dubbelt; utan att förorsaka vidare skada. Hän hade hört berättas att ett hagel dagen derpå uttagits tr sjelfva benet. . Drängen Hallqvist i Ljusdal befann sig på bakgården vid Svedsgård, då först två soldater, derefter hr Winter dit ärkommo. På gärden fanns ej många personer och intet oljud fördes. Hr Vinter stannade, men soldaterna fortsatte gången samt tillropades af hr Winter: Lyd orders, Var: å Eric Larsson i E TER sem var ensam och i eråd att gå, genast tilldelades et kolfstöt, så att han tumlade omkull, men steg straxt upp och ick. Någon föregående tillsägelse om skingring had ö skett annat än en af soldaterna frågat: Hvarför står ni här? då de dervarande ämnat gå sin väg. Straxt derefter 8åg vittnet Eric Persson i sistnämnde by ligga blödande på marken. Soldaterna begåfvo sig derpå söderut och vittnet äfven Säftitidiet från platsen. Vittnet hade åkt hem med Eric Perssöti, hvilken under hela hemfärden var nästan sanslös. os Eric Sundin var äfven på Sveds bakgård, då två soldater, efterföljde af hr Winter, anlände. Någon folkskockning fanns ej der. Vittnet hörde hr Winter säga något åt soldaterna, äfvensom dessa yttra någonting, ttat. att vittnet dock hade uppfattat hvad det var. En soldat gigk då fram till Eric, Larsson och gaf honom en ölfatöt att han föll omkull. Vittnet såg derefter Eric Pefsson ligg8 på marken, utan att han dock sett huru detta förorsakatö. På Frie Persson skulle hemforslas blödde han starkt tck var nästan sanslös. Måns Olsson i Sunnanås betat ste likaså på Sveds bakgård, då hr Winter jemte två söldater dit ankommo. -Vittnet, på ungefär 8 å I famnåts afstånd frå kr NWinjer, såg denne, utan att säga något, tilldela Eric Persson i Edänge två slag i hufvudet, dock utan att vittnet Såg em med något tillkygge: Eric Persson erhöll nästan samtidigt af en soldat en kolfstöt i hufvudet, så att blodet forssade, hvarpå håt föll till marken, och som vittnet trodde, var död. Då soldaten hade utdelat stöten, ropade hr Winter till honom: Hälls, hvarpå ban och soldaterna aflägsnade sig. Eric Persson förblef qvarliggande, tilldess två personer lyfte honor tipp i skrindan för att köra honom hem. i Drängen Per Olsson i Hamre. Vittiet var på Per Larsgården då pigan Carin Persdotter bortfördes till arfesten; hyarefter han hörde larm slås då han gick fram till lgglunds hus och sag en kop fölk som hurrade församlad å gatan och torget. Vittiet såg särskildt Jon Jonsson i Kässjö kasta mössan i vädret sätt hurra och ropa: Winter(Yinter?) . Pric Hummer i Ulfsta hörde larmslagningeli i Jon Erssons gård och gick ut på gatan då folket strömmade åt torget. Vittnet medföljde och ställde sig i Kopparalagar Söderqvists boddörr. Soldaterna vörö då uppställda på högvaktsgården. Hr Winter kom ner till staketet och uppmanade fölket, hvilket fortfarande hurrade; ätt Skingra sig; folket makade sig uhddn men gick icke, då herr Winter straxt kom åter och pplagte tpproörslaI st gån men detta åtlyddes lika litet. Trupper ryekte k å ner, hvar?it hurraropen tystnade at Vittnetlir hade särskildt sett Jon Jönsson i Kåssjö svängali med något i luften och hurra. Ht Winter följde efter truppen, men gick strax förbi på Yerstra flygeln och sköt två skott, det senare 1 lägre riktrt ning, hvarefter skott från truppen afgingo. Vittnet hade ej sett lir Winter blitva öfverfallen. Två soldater kommo med fälld bajonett dit vittnet sl stod, sägande gå härifrån, hvarpå vittnet gick ih ett stycke bort, men återvände strax till dörref,)m då br Winter med ganska stark fart gick ned mot Jon Jonsson i Kåssjö, som nästan ensam stod vid en sadelmakarebod vid norra sidan af torget, h och gaf honom ett slag med en revolver eller nåk got blankt som han höll i handen, med påfölja h ömt fö-01 Eh ON NB on at RR MR då TÅ BR RR mm RE SVR OO MN e jar pa fö AD AA HÖ PN FN ye att Jon Jonsson föll omkull men snart reste sig upp. Vittnet såg dock Jon Jonsson strax derefter ligga på marken. Då underlöjtnant Tengzelius med sin trupp återkom tilldelade han en häst ett slag med sabeln. På fråga af åklagarne svarade vittnet att han ej med säkerhet kunde säga om Eric Dahlberg var en af dem som hurrade. b Eric Olsson i Ulfsta var på Sveds gård då hurrarop hördes från torget dit vittnet begaf sig och ankom då hr Winter slutade up; läsandet af uppg rorslagen. Soldaterna laddade derefter. Vittnet i ände ej någon af de som hurrade och såg ejle Eric Dah Iberg, ehuru han bort stå nära intill. s (Forts.) jA en— 1y Hr Redaktör! i Om det ginge lika lätt att åstadkomma tillräckbl lig fond för den projekterade konsertoch festiviäs tetsbyggnadens uppförande här, som det går raskt si d. att före: lå lämplij tomtplatser till ifri TE ev Er Pig