sp Nu lägga vi till vid den gamla kyrko I ruinen. ågar jag hoppas att du funni I dig road af färden till Gullberget? I Du tiger. Till straff skall jag plåga di med ännu ett par historier. ) För några år sedan for en rik bonde frå Iden der stora och granna byn du ser, til Stockholm för att sälja fågel. Kommerser gick bra, och vår bonde, som var af de Idryga slaget, beslöt derför att köpa ett dyr: bart minne af sin första fågelaffär. Till der Jändan började han forska i klädståndsfrularnes brokiga samlingar och fick der sigte på en bäfverpels, den han efter ihärdiga prutningar också köpte. Hemkommen gjorde sig vår hjelte tiatirligtvis angelägen att få visa sockenboarna den ståtliga pelsen, och som intet bättre tillfälle dertill gafs, än att om söndagarne ställa sig på kyrkvallen en god stund innan gudstjensten började, fick församlingen snart Se den högfärdige bondtuppen stå och yfvas utanför kyrkdörren. Sist af alla trädde han in i templet och först af alla gick han derifrån, allt för att blifva så mycket bättre observerad: Han vann också sitt mål: folket tittade och afundades, En bätverpels var något oerhördt i lyxväg för dem, och käringarne visste snart att Snvälira om, att den märkvärdiga pelsen tillhört en prins i Stockholm och att nuvarande egaren lyckats få af H. K. H. tillhandla sig plagget för ett tusen rdr. Hvem var väl nu stoltare och gladare än vår penningdryge bonde? Käringarne nalkades honom med vördnad och togo på den dyrbara pelset med denna heliga bäfvan, som en rättrogen katolik erfar då han vidrör de gamla trasor, som man inbillat honöm hafva tillhört den heliga Guds moder. De yngre karlarne åter skuro tänderna af raseri och marterades jemmerligen af afundsjukans lössläppta andar. Det var en uppståndelse i socknen, hvars like icke inträffat inom mannaminnet: Men ingen jordisk glädje är varaktig, det fick. också vår bonde erfara. TIklädd den präktiga bäfvern, hade han gått upp som en sol, men från högfärdens svindlande höjder skulle han snart falla ned som en skinnpels — och det på köpet för en annan skinnpels skull. . Ty det begaf sig, att en häradsdomare i byn, som tyckte att den löjliga sprätten borde qväsas, hittade på ett fiffigt sätt att för alltid få den så stridiga känslor väckande pelsen hängande på sin spik i egarens klädkammare, Historien härom är den bästa delen af denna historia. I en by, icke långt från bäfverpelsens hemvist: hodde en mycket fattig backstugusittar,; som också hade en peis, ich äf det ttroligt anspråkslösa slag som kallas kalfskinnspelsar. Backstugusittarens pels var dertill jemmerligen åtgången af tidens gnagande tand. Den hade i sina bättre dagar, för femtio år sedan, varit hvit, men sedermera blifvit läppad med kalfskinnsbitar i flera färger, så att han nu var mycket brokig och dertill maläten och tföstlös att skåda: Med ett ord, det var en pels, som väl kunde duga i timmerskogen och kolmilan, men som man icke anständigtvis kunde ha på sig bland folk; icke ns på en hvardag. gaten till dötta senare exemplar afluden vinterbeklädnad lyckades deii listige häradslomaren öfvertala, att mot kontant erkänsla en söndag i br tid infinna sig på kyrkvaleh bbh. der: iklädd, det ragziga kalfskinnet, tälla sig bredvid den sämfhetslöna bäfvern. Sagdt och gjordt. Hvar bäfverpelsen än tällde sig, gick kalfskinnspelsen efter. Den ;tterst generade bonden såg sig snart ingen van råd ätt tindkorma sin malätna förjare; än att gå in i yrkat ök efter valan sitta sig . den förnämsta bondbänken. Men — 0 höjd äl Aförskärndhet! — kalfkionspelsen lät sig icke bekomma ttat klef hack och häl efter och satte sig helt frankt: redvid bäfverpelsen, till kyrkfolkets stora! örlustelses Man är icke mer än menniska, ch det kan ju således hända; att man blir!, arrad att dra på mun ätven i kyrkafti. ; Kuren var onekligen en s. k. hästkur, bäsk 1 ch bitter, men den medförde åsyftad ver-: an; BäfVerpelseht hängds på sin spik och ! ; Å t oi aldrig på sin herres lekamen Vid ändra llfällen, än då denne gjorde någon rösa till rahbsbckharhe! — Sit transit gloria mundi!ls : äbben Nöath. BREES