u add 7 we FF j Inan skall följas med intresse. Idertill af ett för trakten sällsyntare species, PY MV vIvee WVandiriogar i Helsingland. (Skildrade i bref till Aftenbladet.) ILL. Som läsaren måhända erinrar sig, befinna vi oss änni uppe på Gullberget. Midtemot -loss ligger, som förut är nämndt, Hamnäs I berg, hvilket, likasom alla de höjder som omI gifva Bergviken, nästan lodrätt stupar ned mot sjön; och eftersom vi nu hafva blicken Jåt detta håll, tillåter jag imigberätta en liIten falkjagthistoriay nej, en jagtfalkshistoria skulle jag säga, som måhända af en och anSedan urminnes tider här ett falkpar, och nemligen Pilgrimsfalken (falco Peregrinus), haft sitt bo på en nästan otillgänglig klippafsäts i detta berg. Förr kom hvarje vår ett falkpar och intog det gamla nästet. Aldrig fingo de mer än tre, men vanligen två ungar, som uppföddes af föräldrarne ända tilldess de voro nästan fullväxta. På hösten, efter ätt ha bortstappat ei mängd höns och kycklingar från den närbelägna Hamnäs by och efter att ha anställt stor förödelse bland ungfågel och ungharar i traktens skoar, begaf sig hela familjen i väg. Men påföljande vår återkom alltid ett pär. WVardet ds äldre eller öngarhe? Såvidt jag under mina ströftag på dessa skogar kuntiat märka, finnes icke i hela socknen ett pilgrimsfalkbo, mer än detta. Trots den stora skada dessa djerfva och starka fåklat ahställde i iejdet, öfredades de aldrig. Orsaken härtill torde vara att söka i någon vidskeplighet hos Hamnäsgubbarne, ty uti en der i byn ännu förvarad ammal, handling, en . k kyöfverenskomMelse, fiones falkboet på Hamnäsberget omnämndt, och förbinda sig byamännen i denna skrift att icke gillra eller skjuta hvarken de äldre eller yngre af dessa fåglar. Skälet för denna besyönörliga blödighet finnes dock icke omnämndt. Troligen var brefskrifvaren den första, som bröt med Hamnäsgubbarnes vidskepliga traditioner, och en vacker dag, icke utan fara, lyckades tapa två tbgar från boet, som för resten icke Var något annat än en ringa fördjuphing i den mossa, som växte på klippFat. , Ungarne voro ännu så små, att e saknade dunbeklädnad. De Vorö helt hvltulliga, och pepo jämmerligt. Föräldrarne uppbragta. Men det halp icke; de små måste flögo i täta kretsar omkring och voro ytterst följa med, bn r In oa e kryade snart till sig och lärde sig i rappet att förakta kråka öch skata, om, de på säinibhä gång bjödös på kraimsfågel ellbr, som någongång vid högtidliga tillfällen hände, på en hjerpe. De hade den förträtfligaste aptit, och skulle dagligen hafva färsk fågel eller färsk fisk — någon annan föda förstodo de sig icke på: Deremot smakade de aldrig; på den tid af i måtiader jag hade det, en foppe vatten. et vår en hänne ock en hona jag öfverkommit. Honan var mera mild till lynnet och jag lyckades slätligen alt få på fingret bära nenne omkring, men hannen deremot var mäkta elak och lade sig alltid på rygg med uts ärrade ,klor och fjädrar, så start hågon nalkades. Jgonen brunno af vrede, och jag måste slutligen öfvergifva hoppet att tämja denna unga vilde. De förvarades i ett stort uthus, der de fritt fingo springa omkring. När de fingo höra hönsen på gården kackla, sågo de först på hvarandra, började sedah ett tnhderiöt hväsande genotn näbben, och slogö häftigt mel. vingarhe. Lystnaden bfter tof glänste som en låga ur deras stolta och djerfva ögon. : En vän i Gefle bad, efter det fåglarne blifvit fullväxta, att få dem, för att komma i tillfälle pr härmare studera deras pater och vähör. De sändes alltså, nedstoppade i en öfverbunden fjerding, till-det 6 mil från mitt hem belägna Gefle, dit de lyckligt och väl anlände. Min vän lät dem gå ut på gården; å6ck vöro de fängslåde med ött shöre öm foten. En tid efteråt hemkom jag en qväll från en resa, och till min stora förundran visste man då berätta mig att falkarne återkommit och hela dagen uppehållit sig på taket till det uthus, der de hos oss förvarats. De hade skrikit och fört starkt oljud. Min syster hade då tillkallat en närboende granne, denne infann sig och reste en stege mot taket, försökande att, genom att klättra dit upp, taga fåglarne lefvande. Men så snart dessa märkte hans uppsåt, lyfte de och flögo sina färde, styrande kosan till — Hamnäsberg. Postdagen derpå fick jag bref från min vän i Gefle, deri han beklagar att de präktiga fåglarne rymt. Måste man icke beundra denna ofelbara instinkt, som kunde leda dem ter till den plats, der de så länge lefvat i yppigbet och öfverflöd? Ty det är att märka, att de på vägen till Gefle icke sågo dagens jus och således icke ur minnet kunde hafva någon ledning för återfärden. lö Jag återfann sedan sällskapet i Hamnässt berg, men trots mina ifriga bemödanden lyc-2 xades jag blott att få skjuta ett exemplar, 5 en hona. Denna verkligen granna fågel fines nu på Gefle museum. J Till afslatande af denna kanske allt försi röttande berättelse må sägas, att det gamlaE voet, efter min röfvarbragd, öfvergafs. Del pygga dock och bo fortfarande om somrarne samma berg, men ingen har lyckats attg ipptäcka deras nya näste. De blefvo visalp: ut skadan. På det gamla stället hade ingen, fö örrän jag, ofredat dem, och derför voro del fö ler så trygga. På detta ställe lågo, vid iden för mitt besök derstädes, otaliga näb-y var och fötter af tjäder, orre, hjerpe, hönsel nu. fl. fåglar, skeletter af harar och allehanda vi lags fisk, vittnande om pilgrimfalkens skick-h ighet både som jägare och fiskare och om Pb! lans strykande aptit. lä Men nu kan det vara på tiden att,anda återresan. Medan vi sakta stiga ut-ni kunna vi ju fortsätta att språka; haru) lu ingenting deremot. så åtager jag mig att!så vålla målron. vid makt. Här i Gullberg hittade för många år sedan m bonde två fjerdingar, innehållande mu-le kötkulor af jern. Ett tjockt lager af mossa vi ckte fyndet, som endast derigenom kom l sö An OO Mm Ret bk kt tt Jängt fägt Jng Jt DO OED F2 0 AL ET Kr I ft ot EP rö AED NH De