Aftonbladet – 7 juli 1869, sida 2

hornsspiritus vär borta. När jag, dernäst såg efter pistolen, som jag läddat för att skjuta de sjöfåglar som aldrig kommit, så var den också borta. Efter denna upptäckt återstod blott en sak att göra — nemligen av: SÖKA rätt på honom och taga pistolen ifrån honom. Jag gick ut för att söka honom. Det var en klar, solig, herrlig morgon, och just som jag gick öfver åt andra sidan af ön, stannade jag tvärt, med bjertat i halsgropen, som man säger. Någonting slog min syn, fjerran ut på hafvet, nordvest ifrån ön. Jag ansträngde mina ögon för att se klarare, och jag såg — jag såg sannerligen ett skepp, hvars hvita toppsegel glänste i solskenet! Hvarje tanke på mitt egentliga ärende vek i ett ögonblick: Jag sprang så fort mina ben kunde bära mig till norra stranden, hopsamlade drifveden, som ännu i stor myckenhet låg qvar der, och med tillhjelp af torra risqvistar, tände jag den största-eld jag ännu uppgjort sedan jag kom till ön. Detta var den enda signal jag kunde visa. Sjelfva eldslågan kunde naturligtvis icke i det klara dagsljuset synas bort till skeppet, men röken borde kunna ses om de höllo utkik från masttoppen. Medan jag höll på att lägga bränsle på elden, och var så upptagen deraf att jag hvarken hörde eller såg något annat, ljöd plötsligt superkargens stämma alldeles bredvid mig. Han hade ohörd smugit sig fram på den sandiga stranden. Då jag vände mig om emot honom svängde han med armarne i uften och ropade gång på gång: Jag ser skeppet! Jag ser skeppet! Derpå aflägsnade han sig litet, men kom strax tillbaka. Det såg ut som om han tagit sig en god styrkedryck ur spritflaskan, ty för ;sgonblicket var han betydligt bättre både till sropp och själ, än dagen förut. -Han höll