Aftonbladet – 6 juli 1869, sida 2

men regnvattnet torkade också bort (hvilket betydde ganska mycket deremot). Olyckan kommer sällan ensam och samma dag jag märkte detta, fann jag också att jag missräknat mig på lilsmedlens tillräcklighet. Huru jag än uppblandade min föda med rötter och sjögräs, kunde den dock omöjli ligen räcka mer än åtta dagar till när första veckan var förbi — och hvad dricksvattnet angick, skulle det troligen inte heller räcka längre. Detta såg nog illa ut, men jag tror ej att det nedslog mig så mycket, som sysslolösheten gjorde. Jag samlade drifved för att underhålla signalelden, men dertörutom hade jag alls ingenting att göra. Inte vågade jag tänka för mycket på hemmet och de mina, af fruktan alt eljest falla i förtviflan och inte kunna hålla ut till slutet, såsom det anstår en man. Af samma skäl afhöll jag mig ock från att nära förhoppniogar om bjelp, som jag visste inte skulle kunna komma. Och hvad hade jag då att tänka på! Ingenting, utom mannen på andra sidan ön, och honom kunde man gerna för mig låta hänga upp när som helst! Jag tänkte på de ord jag hörde honom säga i sömnen, jag undrade huru han höll sig uppe i sin ensamhet; huru han tyckte om att ej eua någon annan dryck än vatten; huru pass han förstod att spara på sin föda; om han sot mycket eller litet; om han såg röken af min eld om natten eller ej; om han skulle blifva glad att se mig, ifall jag sökte upp honom; om han eller jag skulle dö först; om han skulle göra för mig, hvad jag visste att jag skulle gjort för honom — nemligen begrafvit honom, om det också skulle kostat mina sista krafter. Alla dessa och tusen an dra tankar kommo och gingo i min själ, tills jag ej längre kunde uthärda det. (Forts.)