Aftonbladet – 6 juli 1869, sida 2

Denna första afton ertappade jag mig verkligen, så underligt det än kan tyckas, med att riktigt vara glad öfver att vara befriad från herr Laurence Clissold. Enligt mina beräkningar, som gjordes genom att slå en knut hvarje morgon på en repstump, stannade vi båda under en hel vecka på hvar sin sida af ön, utan att på ninsta sätt meddela oss med hvarandra. De örsta dagarna hade jag också göra nog med att bråka min hjerna för att utfinna något sätt att komma härifrån och hålla modet uppe någorlunda. Först tänkte jag på att samla ihop de längsta spiror från vraket, som blifvit landdrifna, binda dem samman med rep, snodda af det långa gräset på ön, och på en sådan flotte försöka komma till det sydligare belägna landet. Men när jag såg på spirorna, fanns det inte ett hal:t dussin bland dem, som voro långa nog dertill. Och om det också funnits flera, skulle mina knappa förråder icke räcka så lång tid, som behöfdes för att fläta repen och binda samman en flotte, tillräckligt stor och stark för oss båda fullvuxna karlar. Det var ingentiog annat att göra än att uppge denna plan, och det gjorde jag också strax. Dernäst tänkte jag på att halla en signaleld brinnande dag och natt, med spillrornå af vraket, hvilken möjligen kunde bemärkas af förbiseglaude skepp eller af folket på det sydliga landet. Det var något förstånd i denna plan, om blott drifveden ville torka så att den kunde brinna. Den blef torr nog innan veckans slut. Om det nu var slut på den stormiga årstiden i dessa trakter, eller om det blott var derför att vinden gick öfver till vestlig, vet jag ej. men nu var himlen klar hvar enda dag oc solen sken brännande hett. Buskarne på ön torkade ut (hvilket betydde rakt ingenting