Aftonbladet – 6 juli 1869, sida 2

Då jag slutat mitt arbete, hade himlen klarnat och solen sken klart. Jag begaf mig åter upp till öns högsta punkt, för att se om jag ej kunde skymta land någorstädes. Norrut, öster och vesterut, fanns ingenting annat än himmel och haf, men i söder — i söder såg jag nu land. Det var högländt och tycktes ligga på en sju, åtta mils afstånd. Ö eller inte, måste det dock varit bra stort, emedan jag kunde se det så med blotta ögat. Kändt eller okändt af sjöfarande, var det dock säkerligen stort nog för att lefvande varelser, menniskor eller djur, skulle kunna finnas der. Om jag inte vid mitt försök att återvända till skeppet förlorat båten, skulle vi med lätthet kunnat komma dit. Men i vår belägevhet, utan båt, utan timmer och verktyg för att bygga en ny. kunde det varit lika så godt att intet land varit i sigte alls. Förhoppningen om att ett skepp skulle komma till dessa trakter var nu allt hvad som åsterstod 0ss, och denna förhoppning var ganska klen. Föi att emellertid göra allt för att under stödja den, såg jag mig om efter den längsta spira jag kunde finna bland dem son drifvit i land, stack ned den i marken på öns högsta punkt, och band min enda skjorta på toppen deraf, som signalflagg. Medan jag sysselsatt med detta arbete, kom och gick märkte jag att det fanns regnvatten nog klippremnorna ofvanför vattenlinien, för at spara värt dricksvatten i åtminstone en vec kas tid. Som jag ansåg det rättvist att låt: superkargen veta om denna upptäckt bega jag mig öfver till hans sida och ropade nec till honom att jag hade goda nyheter at meddela. Håll er på er sida at öp!, va all den tack jag fick för min höflighet. Jag gjorde så ock genast, och kröp in i min lill: grotta ganska nöjd ät att få vara allena