Aftonbladet – 6 juli 1869, sida 2

EE vid vestra himlaranden visade sig nu en svag ljusning mellan molnen. Under nattens långa timmar tittade stjernorna fram en stund, då de tunga skyarne skilde sig, för att ännu många gånger, tunga och mörka, flyta tillsammans igen. Då jag mot morgonen föll i sömn hade stormens tjut betydligt aftagit, ehuru vågorna brusade lika förfärligt som förut. I alla fall tycktes ovädret ba arbetat ut sig, nu. Jag hade varit klok nog (ty jag visste hvem som var i min närhet) att alltid lägga mig på den sidan der jag bade bränvinsflaskan förvarad i bröstfickan. Då jag i soluppgången vaknade, kände jag en hand trefva innanför min rock för att få rätt på flaskan. Det var superkargen, som stod Jutad öfver mig, och jag reste mig upp och kastade honom baklänges in ibland vårt matförråd, men drog honom barmhertig nog straxt upp derur igen. Jag skall säga er något,, sade jag. Om vi två hålla sällskap med hvarandra längre, så slutar det illa. Ni är den äldste af oss båda — ni stannar här när vi veta att man är någorlunda skyddad. Vi skola ärligt dela alla törräder och jag går att sök; mig en plats på en annan sida af ön. År ni med derom ? Jan, svarade han, och ju förr, ju bellre. Jag lemnade honom ett ögonblick och sick ut för att se efter skeppet. Lösa plankor och spiror dels strödda otåt stranden. dels vaggande i bränningarne, voro ållt hvad som återstod deraf. Jag kan ej neka till att mitt mod sjönk, då jag såg utåt refvet, der skeppet stått, och såg ivgenting annat än himmel och haf framför mig. Men hvad tjente det till att stå der och se på detta bedröfliga skädespel? Det var vida bättre att försöka uträtta något der