Aftonbladet – 6 juli 1869, sida 2

RAN RA RTR TTT Tror ni inte? sade jag och blef ond i trots af alla mina föresatser. Jag kan säga er att min far hade sparat just denna summa när han iote var äldre än jag är nu — och räddat den — och genom testamente lemnat den åt min mor som har den nu. — och, jag säger ännu en gång, huru kan en främling, som ni, komma att tala i sömnen derom ? När han hörde detta, var han straxt inne på det nya spåret. Var det allt hvad er far efterlemnade sedan hans skulder blifvit betalda? frågade han. Vill ni mycket gerna veta det? sade jag. Men det låtsade han inte höra, utan upprepade sin fråga: Var det jemnt femhundrade pund, hvarken mer eller mindre ? Om det nu var det, sade jag, hvad mer? N Åh, ingenting,, svarade han och vände sig hastigt ifrån mig och började fnysa och skratta. Ni är drucken,, sade jag, Jan, sade han, håll i med det — jag är drucken — håll i med det! och så fnyste an. Göra hvad jag ville, kunde jag ej hvarken med godo eller ondo få ett enda ord al honom angående dessa femhundrade pund Men jag behöll väl i minnet hvad han sagt ty fast jag är trögtänkt af mig, så glömmer jag inte gerna hvad som en gång öfverraskat mig, och kan ej läta bli att tänka hit och dit öfver det, så snart jag har tid och tillfälle dertill. Timmarne skredo och stormen rasade ännu Vi togo våra halfva rationer vär vi blefvc hungriga, och sofvo och knotade och grälade och tiden gick, fast eländigt långsamt. skymningen började stormen att aftaga och jag gick ut ur grottan för att se på vädret