Aftonbladet – 5 juli 1869, sida 3

Gud förlåte mig att jag tänkte så — men det fanns inte en själ på fartyget, som jag inte heller skulle velat se derinne än herr Lawrence Clissold! Af skeppets hela besättnipg blefva blott vi båda, som varg minst vänligt sinnade mot hvarandra, räddade! Jag hade lättare att utifrån uppbryta dörren än ban inifrån, och inom fem minnter var han fri. Jag hade redan genom gallret kännt lukten af bränvin, och nu då han kom vt, såg jag hvad den betydde. Ett öppet Haskfoder stod bredvid sängen, två: flaskor lägo tomma och sönderslagna på golfvet — Clissold var drucken, Ö Hur sköter ni skeppet, ni? sade han mycket förargad och med stammande röst. pHvad betyder detta? 56 sjelf, sade jag och drog honom med mig uppför kajuttrappan. Jag räknade på att den syn han skulle få se deruppe på däck, skulle göra honom nykter och jag misstog mig ej: han sjönk ned på båda sina knän, mållös och orörlig, som om han varit förvandlad till sten. Jag surrade honom säkert fast vid ledstången till trappan, och tänkte att friska loften snart skulle återställa honom. Han bade förmodligen under de sista dagarna stängt sig ippe i sin hytt medsina hränvins-flaskor, ty jag påminte mig nu att ingen sett till honom sedan stormen. började. ch om han också varit nog nykter att försöka komma ut eller ropa på hjelp, när skeppet stötte på, hade det varit RA omöjli; t att göra sig hörd. Jag skulle inte heller fört honom nu, om inte stormen stillat sig för en stund. Fast han var min hätskaste fiende hade han dock ett par armar, och var derföre värd guld, i min belägenhet. Med dep hjelp jag kunde tvinga honom att lemna mig, skulle jag utan tvifvel få den lilla båten flott. Inom a halftimma hade jag aik j ordning för att väga försöket, och Clisseld var nykter nog för av incn stt hans lif berodde på att han gjorde hvad jag befallde honoiii. ywHimjen var ännu mörk och dyster och molnen delade sig inte; tvärtom packade de