Aftonbladet – 5 juli 1869, sida 3

för att för förstå att hvarje själ som gått ombord der hade förgåtts. Stormasten och mesanmasten hade ännu inte gått öfver bord. Jag klättrade upp i mesanmasten, för att kunna se öfver ål läsidan — och der i det välsignade dagsljuset såg jag en lågländt, klippig, grön liten ö, sticka upp bakom refvet, på en knapp (engelsk) mils afstånd från skeppet. Mitt lif började åter synas mig vara af något värde, när jag visste att land var nära. Skeppst hade blifvit lyftadt öfver klipporna genom de värsta bränningarne, och den sjö som låg emellan mig och ön, ehuru vred och brusande här och der, vax inte så upprörd, att en man som jag, som redan var sä godt som förlorad, inte skulle våga sig ut derpå. Jag gick högre upp i masten för att se efter strömmens riktning och hvar det kunde vara en möjlighet att komma igenom blindskären. Jo, det kunde pog lyckas, om jag bara förmådde ensam sätta yt den enda qvarvarande skeppsbåten, den minsta af dem alla. Ja gick derföre ned på däck för att se till hyad som kupde göras. Just då jag åter stod på däcket, hörde jag ett doft bultande och knackande rakt under mina fötter. När detta ljud först nådde mina öron, greps jag af en sådan förvåning att jag hvarken kunde tala eller röra mig. Det hade aldrig ett ögonblick fallit mig in att någon enda lefvande varelse utom mig sjelf ännu kunde finnas ombord — mn nn. var det något i detta bultande ljud, som hos mig väckte den förhoppning att jag inte var ensam. Jag ryckte npp mig ur min själsdomning och gick ned uåder däck, Ljudet kom från en hytt på yttre sidan om akterkajutan; dörren dertill var stängd och låset hade förmodligen gått i baklås, när skeppet stötte p5 liksom låset på min kjstå, pri vem der? ropade ja, En svag, oreddig stämma syarade något genom ventitgallret öfverst på dörren, Jag steg upp på en stol och tittade in genom gallret och fann mig ansigte mot ansigte med — herr Lawrence Olissold) v