Aftonbladet – 5 juli 1869, sida 3

som stucko fram mellan de täta byskevåren af hvilka ön var alldeles öfverväxt. De syntes inte till eit enda träd, och ej helle nägon lefvande varelse; inte heller något tecken till sött vatten, det jag kunde se. Jag stod nu på öns högsta punkt och blickade oro. ligt omking efter nägon annan ö, som möj: ligen kunde vara bebodd, men jag kunde e se land på något håll — i alla fall inte på en så regnig och töcknig dag som denna När jag ou tydligt såg hyilken ödemark hela ön var; när jag komihåg huru långt utom alla fartygs vanliga kurs hon låg; och när jag tänkte huru obetydligt med lifsmedel vi kunnat medföra, greps jag af den förmodan, att vi blott räddat oss från ett dödssätt för att snart undergå ett annat, och denna föreställ ne blef mig snart så outhärdlig att jag beslöt att gå tillbaka till båten, i den förtviflade afsigt att ro tillbaka till skeppet efter vatten och lifsmedel. Jag säger förtviflade, emedan molnen stego allt högre och blefvo med hvarje ögonblick tyngre och svartare; siormen Skulle tydligen inom få minuter åter bryta löst, Då jag på väg till stranden glok förbi herr Clissold hade han fått godset temligen ordentligt undanstufvadt och öfverbredt med en pressenning, som han funnit i botten på båten. Just då jag tittade in i hålan tll honom, tog han upp ur fickan på sin stortröja en bränvinsbutelj, som han förmodligen stoppat dit, medan jag bröt upp dörren till hans hytt, Ni skall dränka er på färden och så får jag dubbla rationer att lefva pår, var allt ivad han svarade, då han hörde att jag ämnade mig tillbaka till skeppet. Ja, och dö som en hund sedan när de äro slut, sade: jäg och gick ned till båten. Gräsligt att tänka på! kunde ej vara höfliga. mot hvarandra, ens den. första dag som olyckan fört oss tillsammans, Jag aftog rock och väst, för den händelse att båten skulle kantra med mig, och begaf mig at. Men jag såg strax att det var för sent, Stopmen kom — skeppet hade redan