Aftonbladet – 2 juli 1869, sida 2

. W. von Francken. Aör. Hirsch! A.G.. Lagergren. CU. F. Lundström. i; 8 J. O. Sundell. A. O. Wallenberg. (2478) j STOCKHOLM den 2 Juli, Norska Aftenbladet har börjat en artikelserie öfver det nyligen afslutade Storthinget. slutet af första artikeln yttras följande: En af de omständigheter, som kanske i cke så ringa grad bidrog till att stärka Storthingsmajoriteten, var att denna visade sig il! de större frågorna stå sida öm sida med den lt allmänna opinionen i Sverge. Man behötvern blott påminna om de tre hufvudpunkterna: utrikesbudgeten, den kommunala rösträtten : och årliga storthing. I den förstå är det knappast något tvifvel om, att icke den norska nationalrepresentationens uttalande påskyndade de sedermera företagna reduktionerna, : hvilka redan länge, men förgäfves, blifvit pårkade från svensk sida; i den sista gaf åter! igen brödralandets exempel och uppmuntran i ett väsentligt bistånd åt försvararne af re-l: formen, och hvad rösträttssaken angår, så är det en fråga, om hvilken på båda sidor om l: Kölen en kamp börjats, som förmodligen kom: : mer att fortsättas länge, men i hvilken detj är säkert att det af de båda landen, som går raskast framåt, kommer att draga det andra med sig. Denna känsla af solidaritet, som på ett träffande sätt blef betecknad i de ord, med hvilka J. Sverdrup slutade sitt tal om utrikes-budgeten — att täflingsstrid i arbetet för frisinnade reformer var den rätta unionsakten rikena emellan — har sannerligen icke ringa bidragit till att gifva större trygghet och sjelftillit. En annan omständighet, som måste uppfordra representationen att i flera riktningar gripa till initiativet och på det hela taget uppträda på ett mera eftertryckligt sätt, var den svaghet hos regeringen, som med hvarje dag framträdde allt mera och mera. ön styrelse, till största delen sammansatt af män, som redan genom sin höga ålder voro hindrade att uppträda med den af behofvet påkallade beslutsamheten under en jäsningsperiod, och. hvilkas hela själsriktning och politiska uppfostran dessutom tillhörde en tillryggalagd period; en regering, som både genom sin hållning i den skandinaviska och den unionella frågan hade, rubbat alla partiers tillit, utan att vinna en enda fulltrogen vän, och som genom den kailsinnighet, hvarmed den varit vittne till sina militära medlemmars inkonstitutionella förfarande och fullkomliga brist på administrativ förmåga, visade, att den icke betraktade sig som annat än en tillfällig samling af departementschefer, utan den ringaste inbördes solidaritet; en regering, som slutligen midt under storthingets samvaro i en sak, öfver hvilken representationen i full Öfverensstämmelse med hela landets allmäzma mening hade fällt sin dom, trodde sig kunna uppnå annat än att ställa 32 i-en löjlig dager genom att framlägga en med konunganamnets nimbus prydd protest, samtidigt med-att den i verkligheten visade att den måste gitva efter — en sådan regering hade så tydligt lagti dagen sin oduglighet att gå i spetsen för den framätsträfvande delen af folket att det blef såväl en pligt för representationen att begagna sig af hela sin maktfullkomlighet som att detta lät sig göra utan att möta synnerligt allvarliga hinder. Härtill kom äfven, att det parti inom sjelfva storthinget, som man vanligen kallar det konservativa, denna gång var svagare än någonsin förr. Flera af dem som, förut stått regeringen nära, slöto sig nu oftare till framstegspartiet; andra uppgåfvo striden, då de sågo, att motstånd var onyttigt, såsom t. ex. prof. Schweigaard under debatten om årliga storthing, och de få trotjenare, som regeringen egde bland: de 34 nya representanterna, för såvidt de icke helt och hållet uppgåfvo all debatt, förordade regeringens sak på ett sådant sätt, att dess mest principiella motståndare svårligen kunnat tillfoga dem större skada. Hvad som slutligen i ganska väsentlig grad bidrog till att stärka framstegs-partiet, inom liksom utom thinget, var det okloka motstånd, som mötte i landets största tidning. Medan grofva ord, insinuationer och beskyllningar af det mest usla slag haglade öfver den liberala sidans mera framstaende medlemmar, medan Storthingets majoritet utskreks såsom en hop depraverade ignoranter eller dårhushjon, medan anatemet utslungades möt hela landets öfriga press, och de vidunderligaste konstitutionella teorier, riktiga fossila iemnringar, af en för längesedan atdöd kultur, lofprisades såsom idealet af statsmannavisdom, och medan reaktionen under allt detta visade sin fullständiga oförmåga att kunna erbjuda det ringaste positiva vederlag för det som-den så ihärdigt bekämpade, blef det mer och mer klart för folket, att en afgörande sammanslutning kring de liberala ideernas fana var det enda, som kunde rädda från den fullständigaste nihilism. I stället för att uppträda med den öfverlägsna, kalla försigtighetens mask, Yar konservatismen nog oförsigtig att visa sin sanna fysionomi, och med en med .ömkan blandad förfäran fann man att det som der stod skrifvet icke var. annat än reaktion, ofruktbart hat mot hvarje frisinnadt. sträf-: vande, hvarje framåtskridande Om de politiska utsigterna för den närmaste tiden uttalar sig det norska bladet i en följande artikel på detta sätt: Det enda, som nu kunde befaras, vore, att man blefve stående stilla vid utgångspunkten, trodde allting vunnet genom införande af årliga storthing och glömde, att denna reform dock egentligen blott är ett medel och icke något mål. Men dels skulle detta röja ett sådant missförstånd, att man knappt kan tro att det kunde-slå; rot, dels har den frisinvade opinionen genom den kraftansträngning, hvarmed hon ändtligen slöt sig FETT ullan atruthinae KR. 2å