ligen befria vår fars mime från denna fläck derpå. Kom ut med mig nu Alfred., sade jag till sist, så skall du på den här tysta morgonstunden få höra hurv detta budskap blef skrifvet och afskickadt. Vi gingo sakta utför trapporna och öppnade porten utan att störa någon. Solen höll just på att gå upp, när v. lemnade byn och långsamt gingo ned åt stranden. Så snart vi sågo sjön framför oss, fortatte jag just den der berättelsen, som jag började dagen förut, men denna gång slutade jaz den också. Jag gick ut som du mimes (så började jag att berätta för Alfred), som understyrman ombord på skeppet Perurianskan, destineradt till Truxillo och Guayaquil på vestra kusten af Amerika. Från denna senare hamn skulle vi gå tillbaka till Truxilo och der intaga last för återresan. Detta var allt som meddelades mig af rederiet, då jag undertecknade skeppsartiklarne i London för tre år sedan. När vi hade seglat en vecka, tänker jag, hörde jag af öfverstyrmannen, som sjelf hört det af kaptenen, att den superkarg, som följt med på utresan, skulle stanna i Truxillo och att en annan superkarg derifrån skulle medtagas för hemresan. Dennes namn varLaurence Clissold. Ingem af oss hade någonsin sett honom och ingen visste mera om konom än hvad jag nu sag; dig. a Vi hade det herligaste väder på dennå resa — synnerligastomkring Cap Horn. Jag har aldrig förr sett sådant väder i denna infernaliska passage, och får det väl aldrig heller. Resan gick ypperligt och vi voro snart på äterväg til Truxilio, för att åter intaga last. I Truxillo var jag nog olycklig att blifva angripen af den i Jancet gängse febern, så att jag låg i min säng hela tiden