Er — som om hon tänkte stjelpa sina master 1 sjön. Jag kastade mig på sängen i samma ögonblick jag fått af mig den väta kavajen och somnade, som man gör när man är alldeles dödstrött. . . Jag vaknade — huru långt efteråt vet jag ej — vid att jag hbufvudstupa rullade ned på golfvet i hytten, och i samma ögonblick hörde jag ett brakande i skeppets bog, som sade mig att det var förbi med oss. Ehuru bedöfvad af fallet: var jag dock: inom en minut på däck. Innan jag hunnit taga tre steg, svängde Peruvianskan, tvingad af brottsjöarne, litet åt sidan, och stötte för andra gången sin bog mot refvet. Seglen på fockmasten spräcktes det ena efter det andra med en knall som af ett pistolskott och masten föll öfver bord. Jag kände huru besättningen rusade förbi mig i kolmörkret till skeppets läsida, och jag förstod att dei sista ögonblicket tänkte söka sin räddning i båtarne. Jag säger jag kände dem gå förbi, ty hafvets och stormens tjut gjorde mig så döf som mörkret gjorde mig blind. Jag trodde inte mer att båtarna skulle kunna hålla sjön än jag trodde att skeppet skulle hålla ihop uppe på refvet, men efter som de andra vågade, så beslöt jag att också våga mitt lif. Men innan jag följde de öfriga ned i lä, vick jag tillbaka i min hytt — inte för att rädda penningår eller kläder, ty med döden för ögonen töll det mig inte in att tänka derpå — men för att taga min lilla skrifportfölj, som jag vid afskedet fick af min mor. En lock af Margarets har lag deri, tillika med alla de bref hon skrifvit till nig förr, då jag var ute på kortare resor. Om jag kunde rädda något, hade jag beslutit att det skulle blifva detta, och skulle jag dö, så ville jag dö med portföljen vid mitt hjerta. (Forts.)