vara fallet — ty sanningen är att jag hatade honom nästan lika hjertligt som han hatade mig. Allt under tiden gjorde skeppet god fart utmed kusten, och vi började tro att vi fört -med oss tillbaka det herrliga väder vi togo med oss ut. Men då vi närmade: oss Cap Horn, tydde alla tecken på att vår goda lycka var slut. Barometern sjönk alltmer och mer och vinden tilltog deremot oupphörligt. Detta var emot qvällen, och följande morgon i dagbräckningen blefvo vi tvungna att lägga bi. Det stormade hela den. dagen och natten; mot middagen andra dagen lugnade det litet, och vi satte åter till segel. Men i solnedgången blef himlen ändå svartare än förut, och stormen begynte med dubbel och tredubbel styrka. Peruvianskan var ett präktigt, rymligt och säkert skepp, men den ohandterligaste farkost att lägga bi med, som jag någonsin varit ombord på. Efter att ha seglat in tunntals med vatten och förlorat vår bästa båt; hade vi intet annat att göra än vända ryggen till och springa för lifvet. I tre dagar och tre nätter länsade vi undan för stormen. Det lugnade litet mer än en gång under den tiden, men sjön gick så, hög att vi inte tordes lägga skeppet bi. Anda från stormens början hade ingen af befälet baft tillfälle ätt göra några observationer. Vi visste blott att vinden dref oss framåt så fort som vi kunde komma undan, i sydlig riktning, och att vi pu voro hundratals mil aflägsnade från den vanliga kursen vid dubblering af Cap Horn. På tredje natten eller, rättare sagdt, tidigt den fjerde dagen, gick jag aldeles uttröttåd ned i min hytt för att hvila litet. Både kaptenen och öfverstyrmannen voro på däck. Det var ännu kolmörkt — det regnade och snöade på en gång, och Peruvianskan rullade