att beklaga er nu. Min far gjorde aldrig någon menniska orätt, och jag tror ej att han heller någain gjorde er något ondt. Han var en rättskaffens man och hvem som vågar säga något annat — ) Det är nog, sade herr Clissold och drog sig tillbaka mot kajuttrappan. Ni tyckes inte ännu hafva öfvervunnit er feber. Jag skall lemna er att kyla af er i den här brisen, herr understyrman, och jag skall emottaga era ursäkter.när ni är sval nog för att göra nagra.n Det är en sons skyldighet att försvara sin far,, svarade jag, och kall eller varm, vill jag hellre lemna skeppet än be er om förlåtelse för det jag gör min pligt. Ni skall lemna skeppet, sade superkargen och gick ned. Ni får ert afsked i nästa hamn, ifall jag har något att säga ombord. Detta var begynnelsen af min och herr Clissolds bekantskap. Och som den började, så fortgick den ända till slutet. Men fast han förföljde mig på nästan alla möjliga andra sätt, retade han mig aldrig mera med min fars affärer: han tycktes alldeles hafva öfvergifvit att tala derom. A min sida, deremot, blef det inte bortglömdt, och jag beslöt att, ifall jag lyckligt och väl komme hem, skulle jag strax resa till Barnötaple och söka upp notarien, som har alla vår fars gamla böcker och bref qvar, för att se, hvad underrättelse de möjligen kunde ge mig om herr Laurence Clissoid. Jag hade aldrig hört hans namn nämnas derhemma, ty som du vet, Alfred, så var alltid vår far mycket tystlåten angående sina affärer, och vår mor plågade honom aldrig med onyttiga frågor derom. Men det var troligt nog att han och Clissold i fordna dagar haft några penningaffärer och att Ciissold försökt bedraga vår far. Jag nästan hoppas att så skulle