Aftonbladet – 29 juni 1869, sida 3

Jag kan inte säga att jag just tycker om att blifva tilltalad som en simpel sjöman. Hvar och en vill att hans rätta värde skall vara kändt när man öppet talar om honom bland främlingar. Derföre sade jag till presidenten: Alla som resa till sjös äro naturligtvis sjömän, mina herrar, men det finnes olika grader ombord på ett skepp såvälsom iland. Min plats ombord, med er tillåtelse, mina herrar, är andre söyrmannens plats. Jaså, jaså!, sade presidenten. Hvar lemnade ni ert fartyg ? På hafvets botten, gaf jag till svar, hvilket, dessvärre var blott alltför sannt. Hvad ? Har ni lidit skeppsbrott ? sade han. Tala om det för oss — alltsammans. En historia om ett skeppsbrott — det är just hvad som roar oss. Tyst, der vid andra bordet! Tyst, understyrman talar ! Och jag var så enfaldig och lydde honom. Utan att närmare öfvertänka saken började jag genast. Det var för det jag blef så förundrad öfver att de voro nöjda med att höra på en sådan simpel historia, som den om mina egna öden. Om de väntat hela natten, hade de minsann inte fått böra en sådan historia som de först fordrade, ty jag bar aldrig kunnat med att berätta historier — förmodligen derföre att de aldrig få vara sanna, tänker jag. Men när jag fann att jag kunde slippa med att bara tala om hvad som hände mig sjelf, så tyckte jag det val så lindrigt, så att jag strax började. Det gick bra nog, så länge det gällde stormen, och hur skeppet stötte på grund, och den underliga tillfällighet som räddade mitt lif, och herrarne i klubben lyssnade (till mir stora förundran) som om de aldrig hört något sådant förr. Men då jag sedan blef tvungen att gå vidare och berätta hvad som