Aftonbladet – 29 juni 1869, sida 2

ade det bättre än 1 fordna tider. Detta var ans öfvertygelse; att klagomål, högljudda lagomål förnummos öfver betryck och elände, ar ingen invändning, ty klagat hade mennisan i alla tider, så långt tillbaka i histoeh, som det fanns vittnesbörd om hvad meniskor hade sagt. Klagan och pjunk hade et varit, äfven då menskligheten trädde ur uldåldern in i silfveråldern och då hon, såom tidens skalder menade, sjönk ännu djuare ned, till kopparåldern; det var således ske så underligt, att det nu klagades bland , som ju hade kommit ända ned i jernIdern. Men det var också det bästa beviet på klagomålens orimlighet, ty aldrig hade tt starkare, rikare och fullare lif rört sig n just i jernåldern, och han hoppades just, tt vi icke så snart måtte komma ur den. Tistoriens vittnesbörd var alltså, att det icke ade funnits någon tid, då arbetarne hade aft det bättre än nu; olägenheter och olycor fanns det nu som förr, men dessa undansides icke dermed, att man berättade osaningar om fordna tider. Hvad som borde jelpa var modet och viljan att se frågorna akt in i ögonen, och derför var tiden stor, ;y den hade detta mod. Hvad som stod för ss såsom målet för vår verksamhet var att ippfylla det rättmätiga anspråket hos arbearne att i alla afseenden ställas på jemnlik ot med de öfriga samhällsklasserna; detta var vår pligt och deras rättighet. Talaren visade härefter, huru samhällsutvecklingen ständigt hade medfört bättre ch bättre ställning för arbetarne. Arbetsönen hade obestridligen stigit; priserna på ulla lifsförnödenheter hade i medeltal blifvis billigare, om också enstaka artiklar, t. ex. kött och smör, hade stigit; brödet var dock både billigare och bättre än förr; ja bättre än det, som konungarne åto för 100 år scJan; likaså voro de beklädnadsämnen, arbe. taren begagnade, nu till följd af maskinerna billigare än i fordna dagar. Vidare voro arbetarnes bostäder nu bättre, sundare, ljusare, luftigare; kommunikationsmedlen förbättrades beständigt, så att tid kunde vinnas, och tid var penningar; för helsotillståndet sörjdes nu på ett sätt som aldrig förut; administrationen hade nu större medlidande med en häst eller hund, som bröt sitt ben på gatan, än för 100 år sedan med en sjuk arbetare; detta visade sig klart i den mindre dödligheten nu i jemförelse med fordom. Han behöfde icke tala om, huru aktningen för den arbetande klassen nu hade trädt i stället för fordna dagars förakt. Om man således, trots alla dessa. framsteg, klagade öfver, att tillståndet ständigt förvärras, så var detta en synvilla, liknande dessa fata morgana i öknen, hvilka kommo araben att tro, att fram vid horisonten låg ett leende, fruktbart, yppigt landskap; men kom han då fram, så hade han ingenting annat qvar än den gamla glödande himmeln öfver sitt hufvud och den brännande sanden under sina fötter, under det att det leende landskapet nu dragit sig tillbaka till det ställe, hvarifrån hans längtan hade fört honom bort. Men ehuru arbetarens ställning bevisligen tid efter annan hade blifvit bättre, kunde det ännu vara illa nog stäldt, och derför gällde det: framåt och alltjemnt framåt! Men hvilken väg skulle man köra och hvilket åkdon skulle man begagna för att komma fram? Här var det som föregående slägten hade misstagit sig om uppgiften. Först hade man sagt, att staten skulle taga hand om frågan, att alla, som bodde i samma stat, skulle dela lika och ega lika mycket. Någonting orimligare än detta hade aldrig blifvit sagdt, ty staten skulle nog lika väl som dess medlemmar vara illa betjenad dermed. Kommunismen, såsom denna lära hade kallats, socialismen, eller hvad namn man nu gaf den, var föga egnad till annat än att skapa krig på lif och död mellan medborgarne, det var en simpel följd af den menskliga naturen; det fanns nemligen. alltid några, som voro skapade att samla penningar, andra till att sätta af med dem, några till att arbeta, andra till att svirra. När då de sistnämnde hade gjort slut på hvad de hade fått genom en dylik delning af medborgarnes egendom, måste delningen begynna på nytt 0. s. V., men på det sättet skulle det nog snart bli föga qvar att dela. Icke stort bättre yar den lära, som ville öfverlemna allt åt kommunen. Gud. hjelpe kommunen! Hade någon sett den komma längre än till fattigvården? Men att frälsa från fattigvården var en liten del af vår uppgift, denna bestod först och framför allt 1 att uppfostra till bättre medborgare. Och lika litet som desse kunde den kristliga barmhertigheten rå med frågan, den rådde med mycket, men icke på långt när allt. Sedan man således i långa tider hade grubblat på sätt och medelidenna sak, framträdde ändtligen män, som uttalade hvad han ville kalla Bjarkemaalet här, och hvilka han at alla kallade arbetarnes störste välgörare genom tidema. Det var icke statsmän med den stora, omfattande blicken, icke lärde forskare, icke heller lärde fabriksherrar; det var, hvilket isynnerhet var att sätta värde på, män af sjelfva det arbetande folket, som här hade uttalat det stora och det enda lösande ordet: bjelp dig sjelf! Sedan denna väg blifvit visad, hade nu arbetaresaken gjort sådana framsteg som aldrig förr; föreningar af alla slag voro stiftade och hade utvecklat en Tik verksamhet rundtomkring, men detta allena unde ännu icke bjelpa; nederst och öfverst, örst och sist af alla medel att höja arbetarne till en sann likställighet med samhällets öfriga klasser stodo kunskap och bildning. Bildningen var medel och mål på samma gång, och derför sade han, att af alla makter, som skulle föra denna sak till seger, var bildning och åter bildning den starkaste. Föredraget följdes hela tiden med mycken uppmärksamhet af den ständigt växande åhörarekretsen och afbröts ofta af starkt bifall; vid dess slut helsades talaren med ett kraftigt niofaldigt hurra. Sedan sångföreningen ännu en gång hade afsjungit ett par sånger, åtskildes församlingen. Den tyska nordpolsexpeditionen. Af doktor 4. Peterman i Gotha meddelas den 21 dennes följande underrättelser om nämnda expedition. .Just nu ha de första underrättelserna inoått från Ishafvet. och detta från doktor