Aftonbladet – 29 juni 1869, sida 2

lighetsfullhet hittills hvilat öfver dessa manifestationer, beträffande hvilka man hvarken känner upphofvet eller målet, och för hvilka den fredliga befolkningen har varit det första . offret, vida mera än hon varit medbrottsling. ! En dubbel ström har varit rådande ända till slutet i den orediga massa, som, hvarje af. ton trängts utåt boulevarderna. Å ena sidan var det tydligen en mycket liflig, mycket öfverretad nyfikenhet; man ville se, hvad det skulle bli af; man var mån om att icke gå miste om någonting i dessa bullrande rörelser. Å andra sidan voro desse nyfikne, som äro färdige att roa sig åt allt, säkerligen inga farliga orostiftare; de hade i ingen lust att se detta oväsen öfverskrida en viss gräns, ännu mindre att taga parti för upploppet. Känslan af fara dröjde icke att få makt med alla de öfriga, och oordningarnes gynnare, lemnade åt sig sjelfva, förlorade i samma ögonblick terräng. Vi veta icke, om den sista veckans uppviglare hade någon plan: de ha sannerligen så väl lyckats i sina afsigter, att de beredde kejsaren och kejsarinnat en hyllning, då dessa dagen efter den mest stormiga aftonen gjorde en tur på boulevarderna. De erhöllo en ännu mer öfverraskande och oväntad framgång; till slut upprättade de nästan alldeles polisens ankeende ehuru dennas råa inblandning i början icke var den lyckligaste. Med ett ord, den första dagen tycktes man finna ett nöje i dessa agitationer, i hvilka man trodde sig se ett utbrott af allmänanda; derefter kom otåligheten, när upploppet fortfor och förrådde sig genom förstörelselust, och sista aftonen skulle man sluts ligen velat bistå myndigheterna med väpnad hand. Man påstår till och med, att industriidkare i Paris begärt att få organisera sig till frivillige ordningens försvarare. Detta be-. visar att allmänna meningen är upprörd, uppskakad, mottaglig för alla lifliga intryck, utan att vara verkligt revolutionär. Asgitationerna på boulevard Montmartre äro föröfrigt en tillfällig händelse, de förändra icke en situation, som öfverlefver dessa oroligheter, för hvilka mm de senaste valen mer än alla bullersamma. demonstrationer äro och förbli det betecknande och kraftiga uttrycket. Det är i sjelfva verket säkert, att dessa 1869 års val innefatta allt för närvarande, ha en ny karakter genom det sätt, hvarpål de verkställts såväl som genom de resultater, de frambragt. De utmärka det offentliga lifvets återuppvaknande i Frankrike, och ur denna synpunkt likna de säkerligen icke något af de val, som föregått dem under den nuvarande styrelsen, icke någon af dessa fredliga bataljer, som utkämpades inför ett likgiltigt land, der segraren, alltid på förhand känd, tycktes föra det lilla kriget för sitt nöje. Denna gång har valstriden baft den egenheten, att den varit ingenting mindre än tystlåten, att man på allvar drabbat tillsammans, att alla politiska krafter ha deltagit deri, och att om segraren ännu är densamme, ha dock de mest olika asigter, ja till och med de mest ytterliga, egt tillräcklig frihet för att kunna underhålla striden. Dei liflighet, som nu uppenbarat sig, men som vi icke vetat af få 17 år, innebär ingenting utomordentligt; hon är den naturliga töljden af en samling af omständigheter, hon var lätt att förutse, och hon måste oundvikligen antaga denna karakter af en undantagskris af ett af de skäl, som beherrska alla politi skä beräkningar, och som härflyta ur händelsernas makt: nemligen det faktum, att ett land sådant som Frankrike icke kad för beständigt. ligga inslumradt. Det kan under ett ögonblicks trötthet hysa afsmak för stormar och ; alltför våldsamma uppbrusningar i ett offentligt lif, som uppröres af de lössläppta ytterliga passionerna; det samtycker tillsvi dare till hvila, till politisk overksamhet, och man kan då roa det med att göra boulevarder, mångdubbla förströelserna och de materiella behofvens tillfredsställande. Det kan på sin höjd bära sig någon tid. Detta är vår historia till punkt och pricka från århundradets början. Man ser henne afskuren på nästan bestämda mellantider af femton ar, af tjugu år genom ett af dessa uppvaknanden, som ej kunna öfverskrida ett regelbundet framsteg, om: man tåger dem på rätta sättet, men som också leda till verkliga revolutioner, om man icke begriper dem. Ett nytt slägte har växt upp och framträder på scenen. Hr Rouher sade ,det en gång inför sjelfva lagstiftande kåren, och man har tagit honom på orden. Ett nytt slägte utvecklar sig dagligen ur landets sköte; det har icke, detta slägte, känt hvarken 1848 års pröfI ningar eller 1851 års vanmakt. Det kormer med sina nya instinkter, med ett oemotståndligt handlingsbehof, otåligt, utan sammanhang, om man så vill, emedan det har hvarken erfarenhet eller frihetens regelbundna vanor, utan just sträfvar att eröfra hvad det icke har och fordrar plats åt sig. Det vill emancipera sig, det är vigt på foten och djerft till lynnes såsom de, hvilka skola bana sig väg; och må man väl lägga märke till, latt de val, som nyss försiggått, voro för detI samma det första tillfället att få vara med. Ingenting annat än detta nya elements tillvaro gaf på förhand åt dessa valen särskild vigt och måste trycka på dem prägeln af påskyndadt tempo. Det var redan så, då det offentliga lifvet var begränsadt, då 200,000 eller 300,000 valmän ensamme egde politiska rättigheter; huru skall det då icke vara, när milliontals menniskor gå till valurnan, när det är den allmänna rösträtten, som kommer i rörelse, dragande med sig landet i sina svallvågor? l Här fions obestridligen ett nytt förhållande, för hvilket man icke fullt gjort sig reda, om man också förutsett det, och rörelsen har var.t så mycket lifligare, öfvergången har varit så mycket mera orolig, som det denna gång icke var såsom vid de föregående valen i tjugn års tid. Profvet har gjorts under mera omfattande vilkor, dagen efter tillkomsten af lagar, som beviljat församlingsrätt och frigjort pressen från det administrativa förmynderskapet. Man må bedöma dessa lagar huru som helst, så ha de dock i alla fall varit ett återinförande af frihet. Alla åsigter ha befunnit sig öga mot öga. Man har kunnat diskutera hvad som gjorts på sjutton är, återuppväcka lidelser, som optimisterne trodde vara utplånade, återupptaga den ena efter den andra af alla de politiska frågor, som re Ts wu landat antara conriala nrahlan