Anteckningar från studentmötet i Kristiania 1869. Bref till Aftonbladet. V. De sköna dagar i Aranjuez försvunnit ha — — —. Ja, studentmötet är slut. Bröderna från psala, Lund och Kjöbenhavn ha lemnat ristiania — gästfrihetens stamort på joren — de sista helsningarne äro förbi och e sista hurraropen hafva förklingat. För er korrespondent, hvilken ett lyckligt de och en oförliknelig värds utomordentliga älvilja beredt tillfälle att ännu en eller anan vecka qvarstanna i Norges land, återstår u endast att följa den svenska publiken till en lysande festbalen i fästningens gymnatiksal och den imposanta, oförgätliga afskedsesten i studenter-lunden. Det var i söndags afton, den 20, kl. 7 e. 1., som de främmande gästerna och omkring 000 af Kristianias invånare samlades i den tora gymnastiklokalen på det gamla Akersus. Att omständligen beskrifva de storrtade anordningar som här vidtagits för att öra denna fest till glanspunkten afde måna, vi under dessa dagar firat, öfverstiger min örmåga. Så mycket vill jag likväl nämna, tt salongen var på det briljantaste smyckad ned blommor och grönt, flaggor, faror och rapensköldar samt strålade af ljus från otaiga gaslågor. I midten var musiken placead i en rotunda samt nästan helt och hålet dold af den massa blommor och kransar, om utgjorde denna estrads dekoration. Geom en särskild, rymlig tillbyggnad hade nan erhållit ett charmant förmak, och rundtomkring huset voro uppsatta tält, hvari sup under aftonens lopp serverades, fyra särskilta sånger i hvarje. Dessa tält inneslöto alltid n stor munterhet, hvilken utan tvifvel ej minskades deraf att champagne och andra vinsorter i riklig mängd flödade derinne. Uti den stora danssalongen voro uppresta byster af Nordens utmärktaste män. Jag läste på de öfvår dessa hängande vapensköldarne svenska namnen E. Tegner, Berzelius, Louis de Geer och Geijer. Likväl — hvad betydde alla dessa dekorationer, dessa kransar och blommor i jemförelse med den förtjusande exposition af lef. vande rosor, som Kristiania här gaf oss att skåda och beundra, och som utan motsägelse utgjorde salongens och balens bästa och skönaste dekoratiom!... Nog säger man, att vår egen kära hufvudstad kan berömma sig af sina damers skönhet och behag och jag har all anledning att tro, att detta icke saknar anledning; men om någon apostata vore nog djerf att påstå, det Kristiania i detta afseende står framför Stockholm, så må jag fritt bekänna, att jag tror mig ega nog mod för, att ej motsäga honom deruti. Jag tviflar ej heller på att jag skulle få medhåll af flera utaf mina kamrater; ty de voro, åtminstone under balaftonen, förtjusta öfver öronen och man hviskade följande dag, att en ung filosofie doktor lagt sin lagerkrans och hjerta för en skön norskas fötter samt att denna tagit til takke såväl lagerkransen och hjertat som doktorn sjelf. Men detta sista anförtror jag er under strängaste tysthetslöfte; den dag kommer måhända snart, då ni får läsa en verifikation af mina ord på Aftonbladets första sida. Men jag skulle ju skildra balen och här sitter jag och berättar bara småsqvaller. Sedan en polonais blifvit uppspelad och dansad uppsteg assessor Lövenskjold på tribunen och utbragte en skål för Nordens konungar med särskildt afseende på den förestående föreningen emellan en medlem från hvardera af de svenska och danska konungafamiljerna. Härefter afsjöngs följande sång: Mel.: Gud sign vor Konge god. Guldkronen fast om Haar, Hver paa sin egen Gaard To Konger boe. Grander er deres Hjem, Haand i Haand gaae de frem Nordstammen giver dem : Hyldest og Tro. Höit paa sin Fjelderyg Throner Kong Carl saa tryg, To Bigers Drot. Hist i et yndigt Land, Bildt ved den grönne Strand Sidder Kong Christian Mild paa sit Slot. Snart over Öresund Straaler en Höitidsstund Ved deres Pagt. Snart gaaer fra Danmark ud Kongssönnen rank og prud, Henter fra Nord sin Brud Ved Elskovs Magt. Sign dem da, gode Gud: Lad os i Nordens Brud odd ts Talk! N ed de to Sliegters Baand Styrk Nordens Broder-Aand, Hold i din trygge Haand Konger og Folk! A. Munch. Följde. sedan ett längre tal för norden af byråchef F. Roll — en förträfflig talare med starkt organ och ypperlig deklamation. Norska kören afsjöng derefter följande vackra säng af Björnson: Mel. af R. Nordraak. Tanker, som hinanden trenger, finder nok sin Pol, Hjerter, som vil mödes, sprenger Alt som Foraars Tol. Og jo tyngre Sorg, som dölger deres unge Trang, :: desto större Mödets Bölger bruser frem engang. :: Skjönt at hvor, som löfted Modet, Hundrede gav Tid; skjönt at Tusind ofred Blodet, slog det ikke til. Först naar Folkevaarens Susen over Skog og Lund :: veekker alle hundred tusind, da er Mödets Stund. :: Held os nu: Norrönadagen er jo alt i Sky! Skreeckken, hvoraf vi stod slagen, var dens Morgengny. i Gj aarhornets hule Sange,