Aftonbladet – 25 juni 1869, sida 3

bår af sina alpstafvar och buro honom med stor svårighet tillbaka till Steinberg. Här fingo de hjelp så långt som till Stechelberg, der de lade honom i kärran och förde honom så till Lautesbrunnen. Följande dag företog min bror resan till Kandersteg, enär han åtagit sig den sorgliga pligten att bereda Kristians slägt på den olycka som drabbat dem. I denna dag, fast det nu är trettio år sedan, kan han ej, utan att blifva upprörd, påminna sig stackars Maries förtviflan och all den sorg han oskyldigt nog bragte öfver denna fredliga dal; Marie har nu varit dödimånga år, och när min bror senast reste genom Kanderdalen, såg han hennes graf bredvid Kristians på byns kyrkogård. Detta var min brors spökhistoria. Presidenten tillkännagaf nu att klockan visade på en timma, som gjorde slut på snurrans verksamhet, och att mötet var upplöst. Men oaktadt detta och oaktadt kaptenens aning visat sig vara mycket opålitlig, kunde dock den unge fiskaren ej afhålla sig från att göra sin vanliga fråga om de stulna penningarne. Detta gjorde att herrarne af Kung Arthurs klubb, som just höllo på att taga på sig hattar och öfverrockar, tydligen betraktade honom som en ung fiskare som icke var riktig i hufvudet, och någon af dem till och med hyste den åsigten att kaptenen var hans vaktare. Som ingen vågade väcka den mäktige Parvis, beslöts att en af sällskapets tyngsta medlemmar skulle falla emot honom liksom af en händelse och sedan: genast draga sig undan: säkerhet. Detta verkställdes också lyckligen och herr Parvis reste sig, som om han blott fallit i en lätt slummer och haft god reda på allt hvad som tilldrog sig omkring honom. Han var i följd deraf helt glad och belåter med sig sjelf, Han skämtade med den vack