Aftonbladet – 25 juni 1869, sida 3

Jag måste börja med att berätta hvad som hände mig på min resa från Falmouth i Cornwall, till Steepways i Devonshire. Jag behöfver inte säga att jag kom till Lanvean, efter jag redan är här. Min resa var inte utan ändamål och mina affärer voro dels af allvarlig, och dels, som jag hoppades, af mycket glädjande beskaffenhet. Sedan jag landstigit i Falmouth reste jag till fots, dels för att undvika kostnaden, och dels emedan jag ansåg att det bästa sätt jag kunde påfinna för att lugna mina oroliga tankar, skulle vara att gå till fots. De första båda dagarne var vädret vackert, med mild sydlig eller vestlig vind. På tredje dagen misstog jag mig på vägen och gjorde en lång omväg. Mot aftonen blef det annan vind och en tät dimma rullade från sjön och in öfver land. Jag gick framåt på vinst och förlost i det hvita mörkret, om jag så får uttrycka mig; den enda ledning jag hade var hafsvågornas sorl till. venster om mig, och på det sättet kom jag icke mycket fort framåt. Dimman blef allt tätare och fuktigheten genomträngde mina kläder och mitt hår. Det var ännu tidigt på aftonen då jaj hörde en hund skälla på något afstånd till höger om vägen. Jag följde efter ljudet, så godt jag kunde, och ropade ät hunden alltemellanåt, för att förmå honom att skälla på nytt, och slutligen slog jag nästan emot vägven af ett hus, der jag emellertid icke kunde hitta rätt på någon dörr, Då jag likväl hörde röster inifrån, trefvade. jag mig fram ill andra sidan af huset, der jag också ganska riktigt träffade på en port. Jag knackade på och dörren öppnades af en flickslyna trasig klädning. Det första ord hon sade anderrättade mig att huset var ett värdshus. Men innan jag huvnit göra flera frågor öppnades en inre dörr och värden kom ut,