Aftonbladet – 23 juni 1869, sida 3

Rena hvad som fordras till en längre bergvandring. Skynda huru mycket som helst, var det dock middag innan man kunde begifva sig i väg. Efter en halftimmas färd ankommg de till ett ställe, kalladt Stechelberg, der de lemnade kärran, hvari de åkt, och började sin vandring uppåt bergen. Vägen gick nu länge genom betesmarker och furuskogar. Vid en alphydda, kallad Steinburg, fyllde de sina vattenflaskor, ordnade sina repstegar och stafvar och begåfvo sig till Tschingelglacierer, öfver hvilken Kristian sagt sig skola vandra. Inom få minuter voro de på isen. Det svåraste var nu att veta hvilken väg man borde taga. Vägvisarne stannade och rådgjorde. Den ene ville gå åt venster, på södra sidan af glacieren; de andra båda ville taga norra vägen och min bror beslöt sig också slutligen derför. Solens strålar sköto nu med nästan tropisk värma ned på isen, som var bruten af långa, djupa, förrädiska sprickor, och det var både svårt och farligt att gå deröfver. Man befann sig snart vid foten af en brant klippa, omkring fyrtio fot hög, som man nödvändigt måste bestiga för att komma upp på den öfre glacieren. Det var ett ögonblick fråga om att först undeisöka alla remnor i isen innan man gick vidare, men efter en kort rådplägning beslöt man att i stället påskynda uppstigningen emedan vandraren otvifvelaktigt vid dager passerat denna del af isberget, då det knappt var troligt att någon olycka kunnat träffa bonom. Två af vägvisarne började derföre hugga trappsteg i isen och klättra upp för klippan; den tredje stod qvar nedanföre. Ett slags repstege nedfirades nu och fästades både upp till och nedtill. Min bror skulle gå först Men just som han satte foten på det första ste get, hejdades han af ett haltqväfdt utrop frå, Battista. (Forts.)