Aftonbladet – 23 juni 1869, sida 3

Tre qvart på tolf! upprepade min bror. Jag hade gått till sängs, signor, och Stefano låg i samma rum. Jag hade bredt öfver mig ett par tjocka filtar, och somnade snart i min varma bädd. Men oaktadt allt hvad jag hade på mig, vaknade jag efter en stund, alldeles genomfrusen och knappt i stånd att draga andan. Jag ville ropa på Stefano, men kunde ej få fram ett ljud. Jag trodde att min sista stund var kommen. På en gång hörde jag under fönstret ljudet af en speldosa — jag kände så väl igen Knstians speldosa, och den spelade samma stycke, som då vi spisade frukost i granbacken, fast den nu lät så underligt, så sorgset och högtidligt — det var förfärligt att höra! Sedan blef ljudet svagare och svagare — sedan tycktes det blanda sig med vinden och dö bort. När det slutade blef mitt blod åter varmt och jag ropade på Stefano. När jag berättade hvad som bhändt påstod han att jag hade drömt. Jag bad honom slå eld, så att jag kunde få se på min klocka. Den hade stannat på tre vart till tolf — och, ändå besynnerligare — Stefanos ur hade också stannat på samma tid. Säg mig nu, signor, tror ni att det är någon mening i allt detta, eller tror ni som Stefano, att jag blott drömde? Hvad är er egen tanke derom, Battista ? Min tanka, signor, är att någon olycka händt Kristian uppe i glacieren, och att hans vålvad var hos mig i natt. Battista, han skall räddas, om han lefver; eller om han är död, skola vi hemta hans lik; jag tror ej heller att allt detta betyder ingenting. Hvarpå min bror i få ord berättade italienaren hvad som händt honom sjelf; skickade bud etter tre de bästa vägvisare som funnos i Laute-brunnen; samt lät jordningr ställa repstegar, ishackor, alpstafvar och allt