Aftonbladet – 22 juni 1869, sida 3

I morgon afton, sade han, skälljag åter hålla henne i mina armar! Det är nu nästan två år sedan jag var bhefhma och belsade på henne. Det var när min lärotid var slut. Nu är jag verkgesäll, och har tretio francs i veckan, och kan godt gifta mig. Tretio francs i veckan!, upprepade Battista. Corpo di Bacco! Men det är ju en hel förmögenhet ! Kfistians ansigte strålade. Ja, sade Han, vi skola nog bli lyckliga, och sedan — hvem vet? — sedan Kanske vi kunna få sluta våra dagar i Kanderdaien och uppfostra våra barn att taga gården efter oss. Ack! om Marie visste att jag komme hem i morgon afton, så glad hon skulle vara l Huru, Kristian ? sade min broder, väntar hon er inte? Inte alls. Hon kan aldrig tro att jag kan hinna dit för än i öfvermorgon —, och det kunde jag inte heller, om jag följde landsvägen omkring förbi Unterseen och Frätigen. Jag tänker taga nattqvarter i LautesbrunTen i natt, och i morgon bittida går jag genvägen öfver Tschlingelsglacieren till Kan dersteg. Om jag stiger upp innan dagbräcke ningen, är jag hemma före solnedgången. Nu krökte vägen hastigt åt höger och började slutta: nedåt en oändlig perspektiv a temtligen aflägsna dalar. Kristian kastade sin mössa i luften och uppgaf ett glädjeop. KS säde han och sträckte ut armarne liksom för att omfamna den gamla kära hemtrakten. O! se! Der är Interlakens vatten och skogar, och här nedanför branten der vi stå, lgger Lauter-brunnen! Gud vare rg som gjort vårt fäderneslånd så herrigt och skönt ! (Forts.)