Aftonbladet – 22 juni 1869, sida 3

öredrog resor i främmande länder. Kristian, om tycktes vara den i pekuniärthänseende t utrustade, förklarade att hans käraste örhoppning var att en gång kunna arrenlera en gård i sin födelsebygd, Kanderdalen, ch föra samma patriarkaliska lif som hans örfäder. Hvad hans yrke att förfärdiga spellosor, avgick, så menade han att man måte bo i Genua, om det skulle löna fig, och ör sin del tyckte han bättre om !uruskosarnie och bergstopparne än om de grannaste städer i hela Europa. Marie var också yergsbo och hennes hjerta skulle brista af sorg om hon trodde sig behöfva lefva i Geua till sin död, och aldrig få återse Kanderlalen mera. Under dylikt inuntert prat led lagen till middag, och de stannade för att hvila en stund i skuggan af några jättestora sranar, hvilkas slokande grenar voro tikt behängda med draperier af grågrön mossa. Nu framtogs matsäcken och man spisade innu en gäng frukost. Taffelmusik bestods Kristian, som ej underlät att framtaga och uppdraga sina sp Idosor, hvilkas fina silfvertoner stundom ackompagnerades af det lofva. ekot af eh snölavins fall från Die Jungfraus väldiga axlar. Sedan fortsatte de sin vandring i midJagshettan högre och högre upp på bergsstigen tills de kommo dit der alprosen upphör att växa på branten och der de gröna och grå mossorna visa sig allt sparsammare wellan stenarne. Här bröts den ödsliga entonigheten blott genom. det nakna och torra skelettet äf. någon hedblåst fura, oc: högst uppe: på berget stod ett litet ensamt värdshus. De hvilade der igen, och drucko en skål för Kristisn och hans brud; ien bägare landtvin. Han var vid ypperligt lynne, log och sjöng, och kramade oupphörligt sina nya vänners händer.