Aftonbladet – 21 juni 1869, sida 2

Eilert Sundt inledde förhandlingarne med 1 redogörelse för afsigten med mötet, hvar. fter han såsom diskussionsämnen framställe: 1) Hvad lär erfarenheten om de arbewreföreningars öde, hvilka äro inrättade såom Kristiania Arbeidersamfund? 2) Ändavålsenligheten af sammanslutning mellan förningarne i dessa beslägtade länder och sätet, hvarpå denna bör försökas. 3) Huruida det är anledning för föreningarne att öka något slags bistånd af regeringen och gstiftningen; samt huruvida understöd från ommunens eller till och med enskilda peroners sida kan stå tillsammans med den jelfhjelp, som är en af arbetareföreningares principer. Såsom vägledande vink uner diskussionen upplyste han församlingen m, att Arbeidersamfundet i Kristiania icke r bygdt på någon strängt ekonomisk grundal; det är mera grundadt på att befrämja limän upplysning och derigenom styrka och ipphjelpa arbetarnes sjelfaktning. Men man emnade dock icke de mera materiella fråorna ur sigte. Lektor Rundbäck uppträdde härefter och ramhöll först den stora olikhet, som är melan arbetareföreningar i stora och små stäler och i landtdistrikterna. Hvad som pasar på det ena stället, är det ingalunda sagdt jassar på ett annat. Det mål Kristiania rbetareförening hade föresätt sig, skulle såedes icke passa för mindre städer. På ett törre ställe skall man alltid ha valet bland lera att hålla föredrag, hvarigenom dessa cke bli enformiga. I mindre städer deremot skola föredragen bli enformiga och tröttande. Fan trodde, att man i mindre städer först vorde taga till sin uppgift att lätta detmaeriella trycket från skuldrorna, och då skulle let öfriga komma af sig sjelf. I stora stäler deremot bör man förfära på samma sätt som i Kristiania. På uppmaning af dirigenten upplyste borgmästaren Platou, att Bergens arbetareförening jemte det mål, föreningen i Kristiania har föresatt sig, tillika har sökt verka välgörande vid inträffande sjukdom och död. Den har äfven en konsumtionsförening. Lektor Rundbäck trodde, att då Kristiania arbetareförening är centralpunkten för alla arbetareföreningar i Norge, borde den synnerhet sysselsätta sig med lösningen af de stora frågor; som.röra arbetareföreningarne, såsom t. ex. sjukkassor. På detta sätt skulle man erhåll normalreglor, och han ville fästa uppmärksamheten på Kjöbenhavns sjukkassa, hvilken han ansåg vara en värdig förebild. Konsumtionsföreningen trodde han icke skulle gå. Erfarenheten från de stora städerna bekräftar detta. Såväl i Dresden som Berlin voro detta slags föreningar i förfall. Dylika föreningar -kunna icke ega bestånd i en stor stad, der de skola duka under för konkurrensen med de många småhandlandena.. Deremot ville han på det varmaste förorda inrättandet af sparkassor och kreditföreningar. Juris kandidaten Osear Andersen ansåg det varaaf vigt för sådana städer som Kristiania att likasom locka arbetaren till sig genom festliga tillställningar eller sällskapliga sammankomster. Det var isynnerhet af vigt att få honom till sig; hade det, lyckats, så hade man kommit ett långt stycke fram. Talaren tänkte naturligtvis icke på det slags förlustelser, som bjudas arbetaren på Klingenberg och i danslokalerna; han önskade sådana sammankomster, som kunna styrka sinnet och göra det mottagligt för bättre intryck. Den bästa skandinaviska arbetareförening, han kände, var föreningen i Göteborg. Han fann det ytterst betänkligt för en arbetareförening att sammanblanda begrafningsoch sjukkassor. Detta var ej rådligt, emedan man under en större dödlighet kunde äfventyra, att de bopsparda medlen smälte bort. (De med senaste post ankomna norska tidningarne afbryta här sin redogörelse för diskussionen på mötet, för att en annan dag fortsätta densamma.) Efter mötets slut, samlade sig arbetaresamfundets medlemmar i den tekniska lokalen, der en sexa var föranstaltad till ära för de främmande gästerna, redaktören Rimestad, lektor Rundbäck och skolläraren Rom. Under det man samlades, underhölls man af hr Rimestad, som med sin egendomliga godmodiga munterhet och förekommande -välvilja trakterade med hvarjehanda strödda anmärkningar om sin härkomst, sina resor 0. 8. v. Isynnerhet sökte han bevisa, att skandinavernas språk var ett gemensamt språk, som blott genoni sitt felaktiga uttal blef obegripligt för det främmande landets invånare. Antingen man var norrman, svensk eller-dansk, skulle man öfverallt i detrenordiska länderna bli förstådd, om man blott vinnlade sig om att uttala sitt modersmål klart och tydligt. När alla deltagare ankommit, begaf man sigin i matsalen; som var dekorerad med flaggor och grönt, och der det serverades påbredda smörgåsar, öl, punsch och bischof. När måltiden var slöt, öppnades talarnes långa rad af hr Munch-Petersen, som föreslog konungens skål. Derefter kom en riktig syndaflod af tal, säger Aftenbladet, som särskildt bland dem nämner Rimestads, Rundbäcks; Roms, Sven Bruns och tulltjenstemannen Welhavens såsom särdeles väl lyckade. Man var tillsammans till kl. 12 under mycken munterhet, och trefnad. Fram på aftonen afsjöngs nedanstående sång af arbetareföreningens sångförening under ledning af dess skicklige instruktör, orgelnisten Eric Hoff; Afgiften var blott 24 sk. norskt (1 rdr rmt), och festkomiten har visat — anmärker samma tidning — Huru litet som behöfs för att förskaffa sig en treflig afton, om man blott med samdrägt vill verka härför. å Mel.: Ja vi-elske dette Landet.s För til blodig Kamp paa Valen mödtes Nordens Folk) Sverdets Tunge förte Talen den: var deres Tolk. Aamttana traonda Clrana