Aftonbladet – 17 juni 1869, sida 3

sg mm i Morten Miller och andra ryktbarheter, som nan hittills blott kännt till namnet. Man jetraktar dem noga för att sedan gömma leras porträtter i minnet. Den andra afdelningen af denna exposition vf publiken upptar en skön förening af konst ych natur, nemligen Göteborgs damer. Ofta Iraga de åskådarens blickar från taflorna till ig. Det är ett förtjäsande galleri af lefvande bilder. Skada blott att de skönaste taflornd sakna den äkta nordiska prägeln ch i stället bära en karakter, som tydligt visar att de ursprungligen tillhöra den israelitiska och den engelska typen. Till och med den 16 Juni är cirkulationen iden stora salen hindrad af diskussionen, som der pågår öfver de uppställda frågorna. På en estrad har konungen, ordföranden oeh mötets bestyrelse sina platser, och på bänkar nere i salen sitta konstnärerna och deras beundrare och vänner. Kring väggarne och öppe på läktaren taga damerna plats som lefvande blomsterguirlander. Under dessa sammanträden får man lära känna de konstnärer som också äro talare, och de äro många. Svaren på de uppställda frågorna utfalla naturligtvis något olika, men det ropas dock icke på votering, utan anses frågorna besvarade genom den förda diskussionen. Lyckligtvis tycks-hrr artister icke ha någon stor fallenhet för att vara mångordiga, ty annärs skulle svårligen de nio frågorna medhinnas wider de tre sammanträdena. Men nu gå tre frågor om dagen: som en däns och ordförandens fråga om mötet vill sluta förhandlingarne besvaras med ett ja, som liknar ett utrop af lättnad... När detta ja har klingat genom salen blir det lif och rörelse, och grupperha börja samlas framför konstverken. Då tiden icke tillåter mig att noga beskrifva alla de utställda. föremålen, så gör jag kanske. bäst uti att blott nämna dem der 5 tätaste grupperna bilda sig, hvilket, med den nuvarande publiken, är ett säkert tecken att detär något ypperligt att se. Först och främst stanna vi då framför Tidemands tafla Bedstemoders brudekrone, som också är kronan på hela utställningen. Den är som ni vet, beställd af dam-komiten i Kristiania till brudgåfva åt prinsessan Lovisa, och aldrig kunde man finna en lämpligare påfva för ett sådant tillfälle. Tidemand har här vetat aft förena det geniala med en beställning, som måste afpassas efter omständigheterna, och det är ett prof som blott en verklig storhet kan bestå. Se på henne, Bedstemoder, der hon sitter med brudkronan i sin hand. I hennes åldriga anlete lyser minnet af ungdomens skönaste dag och förvandlas vintern till vår. Hon är så vacker, gumman, att man skulle vilja göra henne sin: kärleksförklaring, och ändå ser hon ut för att vara omkring sina sjuttio år. Det kan kallas en löst uppgift, då en målare låter själens. skönhet triumfera öfver kroppens skröplighet, så att man glömmer skrynkorna och ser ungdomen som en gloria omkriog gråa lockar. På knä framför Bedstemoder ligger barnabarnet, hon som från flicka är nära att öfvergå till jungfru. Hon knäpper sina händer samman och ser på brudkfonan med en blick, .som säger oss att i det oskyldiga hjertat rör sig en aning om vigten ar den stund då hon sjelf skall böja knä för altaret, med: brudkronan på sitt hufvud. De två mindre barnen betrakta den lysande gravrilåten blott till hälften med vördnad, ty de tycka att den lika gerna skulle passa till leksak. Den röda tröjan, som Bedstemoder bar som brud, ligger på pallen, och det utsirade bältet hvilar i hennes knä. Den blåmålade kistan står öppen, och i locket sitta Carl och Lovisa, med ryggen mot hvarann. Detvär en lek af konstnären, en lek som dock har sin mMening. Bredvid Tidemands tafla sitter Gudes stävalfangerbrigg lensende ned for hjemhavnen. Det är ett äkta norskt landskap; med den bugtande fjorden, gården med sina åkrär på sluttningen, och det högresta fjellet i fonden. Briggen länsar för bredfock och bramsegel in till hamnen, helsad af farfar som står i ekan och svingar hatten, med tanken på den tid då ocksa han for ut på hvalfiskfångst. Qvinnan, som sitter i bäten och blickar mot fartyget, har bestämdt en make eller fästeman ombord, och pojken bredvid henne känner sig glad i hågen, vid tanken på att också han engång skall plöja Nordsjöns bölja. Bakom ett moln lyser solen ock kastar en silfverslöja öfver fjorden. Det är den vanliga Jjuseffekten, som Gude på de sista åren begagnat. Men dertill kommer en besynnerlig reflex af briggens norska flagga, som gör att I vattnet skiftar i rödt och gredelint, och denna rika sehattering kan man icke undgå att beTtrakta som ett visst slags koketteri inom I konsten. Både Tidemand och Gude ha många af Isina äldre arbeten exponerade... Der se vi Björnjägarne och den hemska framställningen af Fanatikernes, och der kunna vi försänka oss i åskådandet af den djupt tilltalande taflan, som visar oss En likfärd på i Sognefjorden. b stora salen har Edv. Bergh fått plats för tre af sina: landskap, alla af äldre datum. De bästa af dem äro skärgårdslandskapen, der: konstnärer visat sig synnerligen lyck igi uppfattningen. Denna: ovanligt produktiva konstnär har icke mindre än sex taflor på expositionen. Näst skärgårdslandskapen är en ; tafla medimötiv från Mälaren den bäst funna l och genomförda. : P. D. Holm här i stora salen ett landskap, som genom sina redbara förtjenster kan tjena som exempel för mången. Det är en skogsbacke, med solbelysta björkar. En skymt af insjön synes, :oc: i fjerran borttonar skogen i det: blå. Denna tafla röjer mästaren, och mången som stannar framför den yttrar sin förvåning. öfver att så sällan på expositionerna träffa arbeten af en konstnär med så sann och stor begåfning. Strax intill so vi ett landskap af Alfred Wahlberg.Denna artist, som länge vistats och ännu är qvar i Paris, har tagit till ämne Nämndförssen i Angermanland, men behandlat det svenska landskapet så parisiskt, att det omöjligt kan väcka intresse. Deremot har samme konstnär ett par mindre hfranskå landskap, som äro, i mitt tycke, återsifna med mästarhand.