Aftonbladet – 17 juni 1869, sida 2

mere ETT BUDSKAP FRÅN SJÖN.) 4 Novell af Dickehs och Collins. Öfvers. från engelskan. Min mor och Lizzie. Jag vet ej när de kommo till mig, men de kommo båda —inte i mina tankar och mitt minne, men verkligen, kroppsligen, stodo båda framför mig, tyckte jag, der nere i skeppsrummet. Ja visst, der stod ju Lizzie, lika glad som alltid och skrattade åt mig. Skrattade! Ja, hvarför inte? Hvem kan undra om Lizzie tror att jag ligger drucken i källaren, med alla öltunnorna tomma omkring mig? Tyst! Hon gråter nu — hon svingar omkring, rundt, rundt i ett eldrödt moln, och jämrar sig och ropar om hjelp — allt svagare och svagare, liksom årslagen från bogserbåten. Borta! Uppbränd i eldmolnet? Eld? Moln? Nej, det är hvarken det ena. eler andra. Det är vår mor, som tänder på ljuset — som sitter der och stickar, med eldslågor på båda spetsarne af alla fem strumpstickorna och med oljade tändtrådar hängande i stora bundtar kring hufvudet, i stället för hennes eget slätkammade grå hår. Vår mor, som sitter i sin gamla länstol, och lotsen, hvars långa magra händer hänga öfver karmen, medan krutet oupphörligt rinner mellan fingrarne. Nej, intet krut, ingen stol, ingen modet — ingenting ntom lotsens ansigte, lysande glödrödt, sont en sol i eldmolnet; uppoch nedvändt i eldmolnet; glidande fram och åter å tändtråden i seldmolnet; svängande sig omkring millioner ånger i eldmolnet; svängande och snurrande allt mindre och mindre tills det blir en enda skarp spets, som trän— AA s ) SA Bo ur 122—126, 129, 180, 131 och 183;