Aftonbladet – 17 juni 1869, sida 2

me RR ill han skulle lemna teckningar. Han hadefyllt sin portfölj med hvad han kallade bitar rån grannskapet af Meiringen; och anlände ill Grindlewald -en regnig Septemberafton, mgefär en timma efter solnedgången. Der hade varit marknad samma dag och nu var ler öfverfullt af folk. På det bästa värdshuset fanns ej ett enda rum eller en enda sängplats att få, och det fanns på den tiden blott två värdshus i Grindlewald.. Min bror sick derföre till det andra värdshuset vid den fverbyggda bryggan, och erhöll der med nåon svårighet löfte om en madrass och nåora grofva filtar, i ett rum, der redan tre resande blifvit inqvarterade. Der Adler var ett gammalt värdshus, halft landtgård och halft gästgifvaregård, : med breda, täckta gångar utomkring huset och med ett samlingsrum, stort som en lada. I öfre ändan af detta rum funnos långa Köksspislar fyllda af rykande stekgrytor. I nedre delen af salen voro tretio eller fyrtio gäster samlade. Det vat förnämligast bergsbor, formän och vägvisare. Bland dessa tog min broder sin plats, och man satte fram för honom, som för de öfriga, en skål med soppa, ett stycke stekt kött, en flaska vin och en kaka af maismjöl. En stor S:t Bernhbardshund kom och lade nosen på min brors arm, medan han åt. Under tiden kom han isamtal med ett par italiehska ynglingar, bruna och mörkögda, och som voro hans bordsgrannar. De voro florentinare. De sadehonom att de hette Stefano och Battista. De hade i ett par månader rest omkring i Tysks land för att sälja karneer, mosaiker, arbeten af lava och dylikt vackert krimskrams:; från Italien. Trötta vid den kalla Nordea längtade de tillbaka till sina blånande berg och ågröna olivskogar, och vorg nu på väg till nterlaken och Genuax (Eorts:)