Aftonbladet – 17 juni 1869, sida 2

menniskor äro, på hvilket steg af samhällets trappa man än må möta dem. Men för att återkomma till herr Parvis, så antogo de ofvannämnda snarkvingarne en så hotande karakter, att det ansågs nödvändigt att väcka honom, och föreslå honom att gå hem. Herr Parvis svar på denna vänliga hemställan kan icke här återgifvas utan att till största delen komma att bestå af tankstreck, och uteslutes derföre. Emellertid afgafs det i en så harmfull och uppretad ton att ingen vågade motsäga det. Återstod således ingenting annat än att låta den store mannen vara i fred, och han insomnade utan tidspillan ånyo, likvisst icke förgätande att snarka. Tärningen rullade åter öfver bordet och snurrade genast bort åt den sidan, der den unge fiskaren satt, så att kapten Jorgan bad honom bereda sig på det värsta. Men mot slutet af sin bana, gjorde snurran en hastig vändning och stannade hos en skäggig man med vackert och nästan ungdomligt utseende (en skicklig tecknare som gjorde ritningar till maskiner och verktyg, upplyste kaptenens andra granne), och som upptog tärningen snabbt och modigt, liksom den varit en utmaningshandske. Oswald Penrewen!v sade presidenten. Här ha vi er den odöpte? hviskade kaptenen till Alfred Raybrock. De anar mig att hans berättelse skall göra os någon nytta. Den odöpte börjar riktigt med fart, gör han inte? , Han gjorda det också, utan ett enda förberedande ord: Det är en eld som jag ämnar berätta er. Jag har hört den af min brodet och händelsen tilldrog sig för omkring trettic år sedan, när han med sin ritbok i handen vandrade omkring bland Alperna, för at samla vyer till ett illustreradt arbete, hvars