Aftonbladet – 10 juni 1869, sida 3

i Iresor och studier, ej ett af dessa boklärdomsI alster, af hvilka vi, gudnås, ha alltför stort Iförråd. Isynnerhet i antiqvariskt och etno-lerafiskt afseende tillhör också hans arbete de I bättre vi ega inom vår litteratur. Han har Isammanfattat sin framställning under fyra hufvudrubriker, hvilka vi hvar för sig skola taga i något närmare skärskådande. I första afdelningen behandlar författaren I Nerikes minnen från hednatiden. Han upp: lräknar och beskrifver samt delvis afbildar -Ilandskapets forngrafvar, domareringar, borgIlemningar och fornfynd. Samtliga dessa äro lej af någon synnerlig betydenhet eller rikhaltighet, en omständighet som tyder derpå, latt Nerike ej tillhör antalet af våra äldsta kulturlandskap. Mot författarens åsigt om fornborgarne såsom röfvarnästen torde grundade invändningar kunna göras. Åtminstone synes visst, att många bland dem varit kungasäten eller ypperlige mäns boningar, bevarade mot öfverrumplingar genom sitt höga läge och några enkla ringmurar. Förteckningen på tornsaksfynden är särdeles fullständig; märkligt är att bronsåldern ej är nämnvärdt representerad bland dessa. Såsom för Nerike helt och hållet egendomliga fynd omnämnas två hjelmformiga stenar med enkla sirater, hvilka äfven finnas afbildade. Deras bestämmelse synes dunkel. Bland de något talrikare och intressantare minnena från medeltiden intaga medrätta runstenarne främsta rummet; icke såsom skulle de erbjuda något synnerligt märkligt i och för sig, men emedan utan tvifvel samtliga nu kända Nerikesstenar tillhöra medeltiden. De äro alla omsorgsfullt beskrifna, aftecknade och lästa, hvarvid författaren haft den lyckan att åtnjuta prof. Säves ovärderliga biträde i afseende på tolkningen. Nerikes tre kloster! tecknas derefter med mycken utförlighet och omsorg, och särskildt har författaren egnat möda åt utredandet af Riseberga klosters historia och öfriga förhållanden. Ur byggnadssynpunkt förete de föröfrigt mindre märkvärdigheter än några af Nerikes äldsta kyrkor, at hvilka författaren visserligen uppehållit sig vid ett par nu förstörda, af hvilka den ena, Kils gamla kyrka, icke i konsthistoriskt hänseende företett något verkligt intresse, såsom den i dessa ämnen bevandrade lätt fioner, men deremot alldeles förbigått flere af de mest intressanta, Örebro stads kyrka, Sköllersta, Glanshammar och andra endast med ett flyktigt omnämnande. Då arbetet uttryckligen vill vara ett bidrag äfven till fäderneslandets konsthistoria, anse vi denna lucka för ett af de svårare förbiseenden författaren låtit komma sig till last. Det är en anmärkning, som i någon mån äfven kan riktas emot fornminnessällskaperna i allmänhet, att de något väl uteslutande fästa sig vid qvarlefvor från den förkristliga tiden, eller åtminstone ej egna tillräcklig uppmärksamhet åt de i så många hänseenden intressanta och vältaliga konstminnesmärkena från vår kristliga medeltid. At de smärre bildliga qvarlefvorna af medeltidens kyrkliga konst har deremot författaren egnat ett nit och en omsorg, som tyvärr nedlagts på ett föga gifvande fält; ty i detta hänseende uppträder Nerike föga egendomligt, att ej säga torftigt. Om, vi undantaga glasmålningarna i Sköllersta, Ödeby altarduk, en monstrans i Axberg och ett par andra saker, öfverstiger ej hela den öfriga samlingen det allra vanligaste måttet at sällsynthet eller skönhet. De talrika afbildningarne af kyrkliga föremål är det som rättfärdiga : detta omdöme från vår sida, äfven om man l: ej kan undgå att finna, det teckningens grofhet l och det föga nitida återgifvandet i åtskilliga fall bidraga till ett mindre angenämt begrepp om sakernas utseende. TI vissa fall, såsom t. ex. vid glasmålningarne, altarskåpen och andra skulpturer, der det ej blott är fråga om en ungefärlig föreställning om föremålet, utan ler man måste få det med alla sina enskilda kännemärken, ifall man skall kunna rätt belöma det — i sådana fall äro teckningarne alldeles obrukbara, åtminstone i den Torm, vari de här föreligga. Bland de: historiska tidsbilder, författaren ifven meddelat, kan ej heller någon göra anspråk på synnerlig märkvärdighet. Fgetnog ämnes här föga eller intet om Kägleholms lott, som otvifvelaktigt bort hafva en platsi lenna afdelning, och hvilket som ett intressant ornminne säkert skulle gjort bättre skäl för sig in sådant historiskt abc, som t. ex. Mordet id Göksholm,. Vi veta visserligen, att adj. M. Roth utförligt sysselsatt sig med samma umne; men detta kunde väl ej vara ett skäl ör författaren att alldeles förbigå det. Utan all fråga den bästa och mest tillredsställande afdelningen i arbetet är den ista, folket, som på ett Nfligt och -uttömnde sätt redogör tör Nerikes etnografiska hållanden. Särskildt förtienar författarane ramställning af folkets lefnadssätt och seder lit beröm, äfvensom hans intressanta saming af Nerikes skrock och signerier lemnar tt vigtigt bidrag för framtida forskare på våra folkmyters vida område. I afseende på olksägner, visor och sånger har han haft en öregångare i frih. Djurklou, hvilken just i let fallet eger sin styrka, och hans bok är här åledes hufvndsakligen att anse som ett tillägg ill dennes. At nerkiska djuroch växtnamn amt folkspråket öfverhufvud har förf. egnat tt par mycket rikhaltiga och upplysande apitel. Särskild uppmärksamhet förtjenar len lista på nerkiskans starka verber, som örf. meddelat, emedan hon bevisar huru nånga sådana bibehållit sig äfven i ett så vass nytt mål som detta, och således tyder vå dessa verbers nära samband med vårt pråk, i hvilket de med omsorg böra beva28. Vi kunna ej annat än glädjas åt att ett urbete sådant som detta sett dagen, emedan let vittnar både om en enskild persons rika ch lefvande intresse för hembygden och om len kärlek till henne hos ett flertal, som möjiggjort bokens utgifvande, Vi hoppas också tt boken skall få en stor spridning bland Verikes intelligenta och för bildningens anelägenheter lifvade befolkning. Ju mer kun-n kapen om fosterbygden växer, desto merle ira vi att älska h nne, och med detsammälg let geimtnsamma fäderneslandet, af hvars od-s ing hon dock, i stort sedt, är ett skott. Men vaf kärleken går lifvet, det är en san-ti ing, som gör sig gällande äfven på natio1! Ke KR a Et JR DR FR KR kr to Kn RTL ns AR -— —— och AA PM PS