Den gamle korporalen var kungens allt i allt, Och blindt han följde jemt sin herres underliga tycken; Om Karl den unga hjelte sin trogne Rask befallt, Så skulle han försökt att klyfva solen uti stycken —— Hör vakten vopar: I gevär! Upp, pojkar! Öfversten är här. Fort sparka undan kannan, Två fingrar upp mot pannan, Och ropa nu: hurra, hurra lt... Tack, mina gassar, det är bra När kungen gick att jaga då följde Rasken med. En jägare som han, min själ, den kan man kalla duga; Hans vapen var hans knutna hand och när han : då blef vred Med den han björnen slog ihjäl, som vore han en flugan... Nu pojkar kommer kocken hit Med hafregröten varm och hvit. Jag tror, det kan er smaka Att äta kronans kaka? Den är ej stor, dä visst och sannt, Men säker som en bankoslant, Och vill ni höra mera om korporalen Rask? Det var en tusandjefla karl, som intet kunde pressa; Han sof på bara marken i snö och storm och slask Och mådde ända lika bra som mången fin rinsessa.. .. Till korum kallar trummans bud Och sakta klingar psalmens ljud: Min gerning nådigt skåda Hjelp du det bästa råda! — Min visa, som är mycket lång, Jag sluta vill en annan gång. 3. Uppbrottet. Nu sista salfvan brakar Ifrån vår raska tropp, Och hela lägret skakar Ett väldigt rop: bryt opp!