Jag vaknade, mina herrar, eller väcktes af att man brottades på fördäcket, och fann att jag hade katie i munnen; en karl satt på mina ben och en annan på mitt bröst, och inom en half minut var jag bunden till händer och fötter. Briggen var i spaniorernas händer. De formligen svärmade fram öfver däcket. Jag hörde sex tunga plaskningar i vattnet, — je såg kaptenan träffas af ett dolkstygn midt i hjertat, just som han sprang uppför kajnttrappan — och jag hörde en sjunde plaskning i våttnet, Hvarenda själ ombord utom jap hade blifvit mördad och kastad öfverbord. Hvarföre jag blifvit skonad, kunde jag inte begripa, förrän jag fick se lotsen luta sig öfver mig med en lykta i handen, för att förvissa sig om att det var jag, som låg der. Ett djefvulskt hånleende bredde sig öfver hans drag, och han nickade åt mig, som för att säga: det var du, som knuffade omkull mig ech slog mig i ansigtet, och jag tänker leka med dig, som katten med råttan, till tack derför, Jag kunde hvarken röra mig eller tala, men jag kunde se spaniorerna lyfta af storluckan och bereda sig att langa upp lasten. En fjerdedels timma senare hörde jag att mindre fartyg med bogserbåt närma sig ogh läggatill vid brigen, Spaniorerna började fendst flytta öfver asten och alla arbetade ifrigt utom lotsen, som alltemellanåt kom med lyktan i handen för att se på mig, och grina och nicka på samma infernaliska sätt. Jag är gammal nog nu för att ej skämmas för sanningen och jag crkänner att jag blef rädd för den der lotsen. Förskräckelsen, tröttheten och plågan af att ligga bunden och ej kunna röra en lem, hade redan nära nog plågat ihjäl mig, när .paniorerna slutade sitt arbete. Det var jvat vär dagen grydde. De hade flyttat en god del af lasten i sin egen båt, men icke på ångt när alltsammans,. och de voro kloka nog att inse nödvändigheten af att komma andan med hvad de fått, innan det blef fall dager. (Forts.)