I ar vagnen och sprang uppför trappan. En hastig undersökning at mina vador öfvertygade Nelly genast att en vän var till hands, och hon började hoppa mot. dörren nästan i raseri. Då jag öppnade dörren såg jag dig inte, men Nelly rasade ögonblickligen ort i en vrå af förstugan till en mörk trätrappa, som ledde till öfra våningen. En karl at högst gement utseende höll just på att draga dig, min vän, uppför trappan, och en liten flicka af, om möjligt, ännu vedervärdigare yttre, hjelpte honom i detta lofliga förehafvande. Då jag steg in, nedlade mannen dig på trappan och gick emot mig. Hvad gör ni med. den herrn der? frågade jag. Han är sjuk, och jag skulle hjelpa honom att komma till sitt rum, svarade karlen. Den herrn är en af mina vänner. Hvad vill det säga att han befinner sig3i sådant tillstånd ? Fv å Hur kan jag veta det? lydde det sturska svaret, Jag är inte hans helsovårdare.c Nå, så är jag det, svarade jag och gick närmare, och jag föreskrifver att han genast lemnar deta ställe. Jag måste medge, fortfor Dufay, att du såg mycket sjuk ut, och då jag kände huru svag din puls var, visste jag knappt om det kunde gå an att flytta dig ur stället. Vill ni hjelpa mig,, sade jag, att föra den här hem till sin vagn? Nej., svarade bofven. Han är för sjuk för att resa vidare. Och dessutom, hvad rätt har ni öfver honom? Jag är hans vän.. Huru kan jag veta det? Jag säger er ju det. Och ni kan se att kans hund känner igen mig