af tvåhundratrettio eller tvåhundraåttio tons — jag mins ej hvilket — drägtighet, och hade åtta mans besättning — inte på långt när så många som rätteligen behöfts för att manövrera henne. Vi fingo emellertid god och ordentlig betalmng och skulle derföre a räkna så noga med faran för att gå till Iltv so oela skepp, eller faran för botten med Varv us . nåman eldatt blifva sprängda i luften, Mau um. gnista skulle komma för nära laddningen: Just för denna senare orsaks skull plågade man oss också med en mängd nya föreskrifter och förbud att under däck röka pipa och bränna ljus, och det harmligaste var att kaptenen, som utfärdade dessa lagar, just Var den som minst efterlefde dem. Ingen själ ombord hade lof att gå under däck med ei tänd Jljosbit, utom skepparen; och han begagnade sitt ljus hvarenda qväll, nt som förr; Ljuset var ett vanligt simpelt talgljus, så kalladt stöpljus., af dem som gå omkring sex på skålpundet, och det stod alltid i en gammal bucklig pläterljusstake, flat och låg ech med försilfripgen bortnött, så att metallen lyste igenom här och der. Det hade visst varit mycket bättre och passande om han nyttjat lampa eller lykta, men han var envis och behöll sin gamla ljusstake och det är just den, omkring hvilken min historia vänder sig. Nå, vi seglade med vår brigg och satte kursen till Jungfruöarne i Virgimien, och se dan seglade vi bara söderut, ända tills utkiken ropade att han såg land och det landet var Sydamerikas kust. Ända dittills hade resan gått underbart lyckligt; vi hade inte mistat hvarken spiror eller segel, och ingen af oss hade arbetat ihjäl-sig vid pumparnes Det var inte ofta den Goda Afsigten gjorde sådana resor, skall jag säga er. : : (Forts.)