Aftonbladet – 8 juni 1869, sida 2

Icke ett ord, sade jag, förrän du ätit din middag. Sedan kommer du upp och sitter här och säger mig allt hvad jag längtar att få veta. Och — vänta litet! Du vill säkert göra mig ännu en tjenst. Tag med dig upp en tallrik köttben åt Nelly; jag vill dö på att hon ej i afton går ifrån mig, om hon också skulle svälta ihjäl på kuppen. Hon förtjenar en god middag,, sade Dufay, då han gick, ty jag tror att det egentligen är henne du har att tacka för att du ännu lefver. Den herrliga känsla af lugn och välbefinnande, som intog mig, kan inte anas af någon annan än den, som genomgått en stor fara eller åtminstone kännt sig befriad från ett svårt och långvarigt lidande. Det var ett tillstånd af fullkomligt lugn. och -belåterhet. Då min vän återkom, medförde han ej blott de begärda kycklingbenen åt Nelly, utan äfven en skål varm soppa åt mig, och när jag slutat min lätta måltid, berättade Dufay följande: Jag sade nyss att du har din hund att tacka för lifvet, och det var fullkomligt riktigt. Du mins att du reste från Douloise i morgse... Det är som det var en vecka sedan, afbröt jag: (Forts.)